Idag är det Jungfru Marie bebådelsedag!

 

Det betyder att det är nio månader till jul, och enligt den tideräkning vi har alltså den dag som Maria fick veta att hon skulle få föda Guds son till världen. Högst troligen är vår tideräkning inte helt överensstämmande med verkligheten, om inte annat så hittar du inga herdar i trakterna kring Betlehem i december, men just den detaljen är kanske inte så himla viktig.

 

 

Det viktiga är väl istället det där förunderliga - att Gud blir människa. Att Herren, härskare över himmel och jord, över galaxernas centrum av svarta hål och ända ut till den kosmiska bakgrundsstrålningen och bortom gränsen för den mänskliga kunskapen, blir ett litet foster, en samling celler som delar sig och delar sig i veckor tills den dag det plötsligt finns ett litet hjärta som tickar frenetiskt där i den unga livmodern. En liten varelse som får ögon och näsa, händer och fötter, hjärnhalvor och nervbanor. Som börjar öva sina reflexer, som gör saltomortaler där i fostervattnet, som sparkas och boxas så att mamma Maria kanske nästan kissar på sig, som lär sig att känna igen rösterna därutanför, och som slutligen en märklig natt i ljuset av en nytänd stjärna ligger där, i stallets halm, skrikande och skrynklig och kisande mot alla nya intryck, kladdig av fosterfett och så hjälplös att han inte kan överleva ens en dag utan människors omsorg. Att det där är Gud. Att Gud är sådan. Det är undret. Det är fullständigt obegripligt. Och så vansinnigt vackert.

 

 

Jag har, som jag skrivit om tidigare, svårt för Maria. Eller snarare har jag svårt för det där helgonet som historieskrivarna har gjort henne till. Jag tror inte att en tonårstjej som just fått erbjudandet om att bära Guds son, med fara för sitt eget liv och utan någon som helst rimlig förklaring till hur allt skall gå till, brister ut i en så vacker och välformulerad lovsång som den Magnificat Bibeln ger oss. Jag har svårt för den blåklädda kvinnan som med upphöjt lugn avbildas på ikoner, målningar, statyer och inom textilkonsten, för hon känns så fjärran. Och jag tycker inte om när historien vill göra människor till doftlösa, felfria, närmast omänskliga figurer som är omöjliga att spegla sig i. Det skaver i mig när jag anar hur det så lätt kan bli till ideal.

 

 

Och ändå... Om vi kikar lite bortom orden - kan undret bli mer jordnära än det blev med Maria? Kan himlen bli mer närvarande mitt i det mänskliga än den blir när den tar plats i en kvinnas kropp? Moderkaka och navelsträng, bristningar och tredagarsgråt. Det är så nära oss vanliga människor, så nära vardagen för så många. Och de många, som får uppleva en graviditet och att få bli föräldrar, anar nog också att även om det inte är Guds son de väntar, så är det tamejtusan ett mirakel. Det är himlen på jorden. Det är stora ting som den Mäktige låter ske med dem. De kan på något plan stämma in i Marias lovsång. I Maria möts himmel och jord. Och genom Maria kan vi bli uppmärksamma på att det mötet sker också i oss, när vi på något plan får vara bärare av Guds närvaro i världen. Genom ett litet foster, eller genom att få vara en viktig vuxen i ett barns liv, eller helt enkelt genom att på vårt eget sätt få vittna om kärleken i världen.

 

 

 

 

 

Caroline Krook