Idag är det första söndagen i fastan, och temat är ”prövningens stund”. Och eftersom jag predikar idag, så kommer här dagens predikan för dig som till äventyrs inte kommer till Algutsboda kyrka klockan 11. Men för att förstå predikan, måste vi börja med dagens evangelietext:

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."

Matteus 16:21-23

Prövningens stund är alltså temat för idag. Prövningar, de ber vi ju i varje gudstjänst om att få slippa när vi ber Herrens bön. ”Utsätt oss inte för prövning”. I gamla översättningen bad vi istället ”inled oss icke i frestelse”. Båda formuleringarna får det att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss - men är det verkligen så? Och vad är egentligen en prövning? Och hur kan vi förhålla oss till dem?

”Frestelse”, det är ju ett konstigt ord egentligen. Det säger kanske något om mig, men jag kan inte komma på något sätt att använda det på som inte handlar om mat eller godis. Janssons frestelse, ”får jag fresta med en semla?”, ”å, det var en frestande doft av choklad”.

Jag har väldigt svårt att tro att den sortens frestelse som Bibeln berättar om skulle handla om vad vi äter eller dricker - det skulle möjligen vara den förbjudna frukten i paradiset i så fall, men inte ens den texten handlar ju om själva frukten, utan om något annat. Nej, vi får nog titta lite nämre på den nyare översättningen istället, och ordet prövning.

Det ordet har en annan klang. Återigen säger det kanske något om mig, men jag kommer att tänka på fysisk ansträngning. Ett femkilometerslopp är en prövning (åtminstone för mig). Att bära en soffa uppför en trappa är en prövning. Att hugga flera kubikmeter ved likaså.

Men om vi vidgar perspektivet från det vardagsnära till den fastetid vi precis har gått in i, så måste den lidandets väg som Jesus valde ha varit en verklig prövning. Att veta om att korset och plågorna väntade. Att vandra allt nämre Golgata. Att ha tusen chanser att välja en annan väg, men ändå stanna kvar. Det måste ha varit en prövning.

Ändå är det inte det som evangeliet antyder idag. Jesus berättar om den väg han måste gå, det lidande som väntar honom. Döden. Och det där oerhörda, det där som han nog inte ens själv kunde redogöra för hur det skulle gå till - att han skulle uppstå från de döda. Det är inte det som är prövningen i berättelsen.

Nej, prövningen är när Petrus önskar honom ett annat öde. När han pekar på andra möjliga vägar, sådär som vi nog alla hade gjort om det var vår vän och läromästare som började förutspå sin egen frivilliga död. När Petrus, som säkert inte förstår bättre eftersom han inte har facit så som vi har, talar till det mänskliga i Jesus, då är det en prövning.

Ibland är det svårt att vara kristen, att vara en god människa. Även om vi människor är goda av naturen - för det är vi - så blir vi rädda, misstänksamma, stressade eller bekväma, och ibland leder det till att vi är mindre medmänskliga. Och Guds väg är medmänsklighetens väg. Det var medmänskligheten, kärleken till människan, som fick Jesus att välja korset. Korsets väg var Guds väg.

Det betyder inte att korsets väg är allas väg, Gud begär inte av oss att vi skall lida och dö för vår tros skull. Om det vore så, hade Gud inte behövt offra sig genom Jesus. Men genom Jesus är det offret gjort, en gång för alla. För oss vanliga människor, vanliga kristna, är nog prövningen en annan.

Den kan vara lusten att låtsas som att den tiggande människan utanför Ica inte existerar, för att det gör så ont att se nöden mitt framför ögonen. Eller oviljan att ta in de offer vi, som är så rika och priviligierade, måste göra för att kommande generationer skall ha någon framtid över huvud taget på vår gemensamma planet. Eller snarheten vi ibland kan ha att döma andra människor, istället för att försöka förstå deras perspektiv. Ibland är prövningen att inte våga ifrån, för vår egen skull eller andras. Ibland är den att hålla tyst och låta andra tala.

Är ni med? Allt sådant som gör oss mindre mänskliga, mindre medmänskliga, det är där prövningen ligger. Det är ganska långt från en extra semla eller ett maratonlopp. Det är ganska mycket närmre var och en av oss, och våra vardagsliv. Prövningen finns där hela tiden.

Och naturligtvis ingår det i hela det där med att vara människa att falla för den där prövningen ibland. Något annat vore omänskligt. Vi är bräckliga lerkärl, och det skall inte vara på något annat sätt.

Det är så vi kan förlåta andra, genom att inse vår egen otillräcklighet.

Och det är också så vi kan ta emot den förlåtelse som vill bära oss genom livet, Guds förlåtelse. Vi måste inte - vi kan inte! - vara perfekta.

Kanske är det också en prövning, när vi lockas att tro att det där skimrande, tillrättalagda och helt felfria Facebooklivet faktiskt är på riktigt?

Hur som helst, jag ställde några frågor där i början av predikan. En av dem var ”är det Gud som prövar oss”? Egentligen är frågan onödig. Det är inte Gud i oss som vill göra oss till egoister. Det är inte Gud i oss som gör oss stressade och ger oss skygglappar. Det är något annat, det i oss som är lite trasigt, som är rädsla och misstänksamhet. Det som så ofta tappar kontakten med Gud. Det är prövningarnas ursprung.

Jag läste någonstans att de där orden i Herrens bön lika gärna kunde översättas ”håll oss borta från det som prövar oss”. Och det är nog en bättre formulering, och en viktig bön. För det är nog främst genom bönen vi kan hantera våra prövningar. Prövningarna vill gärna dra oss bort från Gud, då kan vi svara med att närma oss Gud. Att söka Guds vägar, som Jesus pratar om i evangeliet.

Guds vägar, som är medmänsklighetens vägar. De får vi söka, för andras skull och för vår egen. Och en enkel bön till hjälp, som man kan be ofta, ofta, är förstås den heliga Birgittas bön, som jag gärna vill avsluta den här predikan med:

Visa mig, Herre, din väg,

och gör mig villig att vandra den.

Amen.