När jag läste baskursen i teologi för så länge sedan att jag knappt vill tänka på det (det var så länge sedan att det hette Växjö universitet, inte Linné), hade vi en lärare som väldigt ofta och ibland helt ryckt ur sitt sammanhang kunde utbrista ”vad är verklighet?” Nu vill jag inte påstå att baskursen var bortkastad, och säkert tillskansade jag mig all möjlig kunskap där, men det är den där meningen som jag först och främst kommer att tänka på när jag tänker på tiden i Växjö. Vad är verklighet? Jag och min blivande man (fast det kunde jag ju inte veta då att han var) brukade se på varandra och le när läraren ännu en gång ställde frågan. Ändå kan den vara mer relevant än man kan tro, alldeles särskilt i våra dagar.

För något år sedan kom jag i kontakt med begreppet additionsstress. Det är ett viktigt ord, och ett ord som beskriver något som jag så väl känner igen. Additionsstress, det är till exempel när vi genom sociala medier följer olika personer som vi kanske har som förebilder, kanske bara tycker skriver bra och inspirerande eller tar bra bilder. Det kan vara en matbloggare, en personlig tränare, en teolog, en fotograf och en som brinner för heminredning. Om det vill sig illa, kan det bli så att vår hjärna slår ihop alla dessa personer och skapar en fiktiv person som har alla de sammanlagda egenskaperna eller färdigheterna, och vill det sig riktigt illa, så betraktar vi sedan denna skapade person som ett ideal. Är du med?

Figuren som hjärnan har skapat är alltså inte bara en hejare på att laga mat, hen tränar också alldeles enastående mycket, tänker kloka tankar om Gud och tron, tar väldigt fina foton och har ett perfekt hem. En sådan människa finns förstås inte i verkligheten, eftersom ingen kan vara bäst på allt, men för den inte alltför logiska hjärnan blir det ändå det ideal som jag själv måste försöka uppnå. Likadant är det förstås med alla de människor som vi möter i vårt dagliga flöde på Facebook, Instagram eller vilka andra kanaler vi nu använder oss av – det är så lätt att vi lägger ihop dessa tusentals bilder till en enda, ett ideal, en norm. En omöjlighet. Det är additionsstress. Och även om jag tycker mycket om Internet och sociala medier, för det är ett fantastiskt redskap om det används rätt, så är det också ganska skönt att just nu få slippa flödet ett tag och ägna mig åt annat. Och det är ett tveeggat svärd, som så mycket annat. Vad är verklighet? Ja, inte är det världens alla sammanlagda Facebook-konton i alla fall. Och inte heller är den de normer du blir pådyvlad där.

En annan sak som har fått mig att fundera lite mer över vad som är verklighet egentligen, det är en upplevelse som jag hade i februari. Jag, maken och ett par vänner åkte iväg till Norrköping över en helg och fick bland annat pröva på VR – virtual reality. För dig som kanske inte har full koll på vad det är, så kan man kort beskriva det som att man får en hjälm på huvudet som täcker för ögonen, och två kontroller i händerna som gör att dina handrörelser registreras, och så kan du genom hjälmen och ett datorprogram kliva in i en annan värld. Vilken värld det är, det kan du välja utifrån olika alternativ. Bland annat fick jag pröva att åka hiss upp på taket till ett höghus i en stad, och sedan gå på en smal planka rakt ut från huset flera hundra meter upp i luften. Och det spelade ingen som helst roll att jag visste att det inte var på riktigt – det sviktade bra i knäna, och pulsen slog på ordentligt ändå!

Det här var förstås häftigt, men den häftigaste upplevelsen var, precis om det brukar vara i mitt liv, när jag fick möta ett djur i det fria. I den här VR-världen stod jag på fördäcket till ett vrak på havets botten. Precis framför ansiktet simmade små fina fiskar, som flyttade på sig när jag försökte klappa dem. Långt däruppe kunde jag se solen glittra på vattenytan, och det var så vackert och fridfullt. Så fick jag se en rörelse i ögonvrån och vände mig om där på däcket. Det var en stor, grå val som kom simmande mot mig! Närmre och närmre kom den, tills den stannade upp med sitt stora vackra öga precis i höjd med mitt eget. Den såg mig i ögonen en lång stund, tills den till slut fortsatte sin simtur bort från mig. Och återigen – fastän jag visste att det inte var verkligt, hade jag ett stort härligt lugn i bröstet resten av dagen, precis som jag brukar få när jag får möta djur man inte möter så ofta. Vilken underbar teknik!

Så vad är verklighet? Måste den vara en mätbar, kännbar realitet för att räknas som verklig? Är kärleken i så fall verklig? Förlåtelsen? Vänskapen? Alltför ofta ställs religionen och vetenskapen mot varandra, fastän det är två områden som inte ens försöker svara på samma frågor. Det är obegripligt för mig. I min värld är det självklart att den ena sfären inte tar ut den andra. Det går alldeles utmärkt att vara kristen och väldigt intresserad av vetenskap på en och samma gång, man kan ”tro” på dem båda. Den som känner mig vet att jag älskar böckerna om Harry Potter, det är en underbar berättelse och det finns så många fina citat. Ett av dem, kanske det allra finaste, handlar också om verkligheten, och det sägs alldeles i slutet av den sista boken (och har du inte läst böckerna, läs inte mer text här!). Harry har hamnat på någon slags station på väg till himlen, och där möter han sin mentor och sedan ett år tillbaka döde professor Dumbledore. De för ett samtal, sedan skall Harry vända tillbaka till de levandes land. Men just när världen han befinner sig i börjar försvinna, ropar han:

”Är det här verkligt, eller har det bara hänt i mitt huvud?”

Och Dumbledore svarar:

”Naturligtvis har allting hänt i ditt huvud, Harry! Men varför i hela friden skulle det betyda att de inte är verkligt?”

Något att filosofera över, denna helt vanliga tisdag!