Det finns tillfällen i världshistorien när man önskar att man hade varit med, inte sant? Varit på plats när Jesus gick på vattnet, till exempel. Eller när israeliterna följde Moses, Aron och Miriam ut ur slaveriet i Egypten. Eller varit en av dem som hörde Martin Luther King säga ”I have a dream”. Fått vandra med Mahatma Gandhi på den där saltmarschen. Tänk, att få vara där när det skrivs historia!

Kanske har du varit med om ett sådant tillfälle? Det trodde jag att jag var en gång. En vintersöndag år 2009 stod jag på ett torg i Köpenhamn omgiven av över 20 000 andra klimatdemonstranter. Vi lyssnade när Desmond Tutu talade om kristen tro och om att vara barmhärtig mot jorden, vårt hem. Om rättvisa och förändring. Och den där Desmond Tutu - han kan tala, han! Ge hopp och inspiration. Det var mäktigt att få vara där. Vi ropade instämmande, vi klappade händerna. Det kändes verkligen som att vi skrev historia.

 

 

Men av klimatmötet i Köpenhamn blev det ju inget avtal. Allt gick i stöpet. Luften gick ur. Och för mig så är just klimatfrågan något som kan få mig att både känna mycket stark tilltro, och att tappa tron helt och hållet ibland. Det är ju motiverat att känna på båda sätten, för mycket bra saker händer. Och det händer inte tillräckligt.

 

 

Och ibland står jag där vid diskbänken i mitt hem och tittar på de olika kärlen för källsorteringen. Ser att en plastförpackning har hamnat bland det brännbara. Och känner ”det spelar ju ingen roll.

Den här ynka plastburken, om den bränns eller återvinns - spelar det någon roll? Det förändrar ju inte världen.”

 

 

Men så skärper jag till mig och lägger plasten i plaståtervinningen där den skall vara. För jag måste ändå få tro att det jag gör spelar roll. Det spelar ju roll, det är en matematisk sanning. Om jag har två högar med en miljon riskorn i varje, och så lägger jag ytterligare ett riskorn på den ena högen, då är det ju ett faktum att den högen väger lite mer än den andra gör. Det där enda riskornet kanske inte gör så stor skillnad, men skillnad gör det.

 

 

Den där hopplösheten, den där känslan av att ”om jag inte kan förändra världen är det inte lönt att jag gör något alls”, den tror jag att vi alla kan ha ibland. Och den är livsfarlig på så många sätt.

Änkan som Jesus lyfter fram som ett exempel, hon visar en stark tro. Hon har inte mycket att ge, ingen stor skillnad hon kan göra. Säkert hade hon själv haft stor glädje och behov av de där kopparslantarna, men hon väljer att lägga dem i tempelkistan. Hon har nog sett, att även om hon själv har det fattigt, så finns det de som har det ännu värre. Och hon vill göra vad hon kan.

Men framför allt - hon vågar tro att det gör skillnad. Hennes två kopparslantar, några ören, de i sig räddar inte någon. Men änkan förstår att hon är en del av en helhet, där alla bidrag tillsammans kan göra enorm skillnad.

 

 

Förändrar hon världen med sina ynka mynt? Ja, det gör hon faktiskt. Inte minst, för att hon har insikt. Hon gör något som vi i vår individualiserade tid måste återerövra tror jag - förmågan att se till helheten, den gemensamma kraften. Inte till vad jag och jag ensam förmår, utan vilken otrolig kraft vi kan vara om vi arbetar och strävar tillsammans. Om vi vågar tro att vi kan göra skillnad.

 

 

För Jesus är det självklart och en viktig del av hans förkunnelse att vi hör ihop. Att vi har ansvar för varandra. Att vi behöver varandra. Han skulle inte predika detta om det inte var ett budskap som behövdes också för tvåtusen år sedan. Individualismen har nog i alla tider varit en lockelse, en fälla som vi så lätt hamnar i. Därför behöver vi ständigt påminna oss om att vi hör ihop. Erövra den insikten gång på gång. Vi behöver fundera över vad som är Guds rike, vad det innebär. Det Guds rike som vi kan nå redan här på jorden, det som finns mitt ibland och inom oss.

 

 

Och jag tror, att Guds rike framför allt är gemenskap. Men det är inte en grupp där individen drunknar i massan och försvinner, utan en gemenskap där precis varenda en av oss är unik och omistlig för helheten. Och det är en gemenskap i tro. Tron, som verkligen är en kraft på så många sätt. Tron vill ge oss hopp och mod. Tron berättar för oss att ingen enda människa är ensam, att Jesus går med varje steg på vägen.

 

 

Tron, som är ett imperativ - en uppmaning till att göra, till att bygga Guds rike, till att vara Kristi händer i världen. Tron, som är en trygghet att få luta sig mot när det är svårt. Tron, som ger oss en rytm där också vilan är viktig. Ja, tron är verkligen en kraft. ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”, skriver Paulus. Det är inte jag, utan Gud i oss. Med Gud är allting möjligt.

 

 

Ja, det hade varit häftigt att få vara med Martin Luther King eller Gandhi, fått vara där. Det var häftigt att lyssna till Desmond Tutu. Häftigt att få känna att ”nu, nu skriver vi historia”. Men samtidigt är det nog så, att historia skrivs precis varenda dag. I små steg, med mynt av enkla valörer och små gester och ord förändrar vi världen. Var du än befinner dig, är du i ditt sammanhang med och förändrar världen. Och det är kanske det, att många vågar tro att det lilla vi gör faktiskt spelar roll, som förändrar världen mer än de stora, världsomvälvande gesterna? Ja, jag tror det.

 

 

Så, fortsätt källsortera! Fortsätt tala väl om varandra! Fortsätt ge en hjälpande hand där det behövs, ett leende till dem du möter. Fortsätt bygga Guds rike. Och varför inte, när du lägger dig om kvällen, säga till Gud: ”tack Gud, för att jag också idag fått vara med och förändra världen.” För det är ju precis det du gör.