Det där med prövningar
Idag är gudstjänstens tema "prövningens stund", och i evangelietexten läser vi att Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov. Av Anden...
När katastrofer händer i världen - tsunamier, kolerautbrott, jordbävningar och annat - aktualiseras en fråga som kristna funderat över i alla tider. Frågan är så omdiskuterad att den till och med har fått ett namn: teodicéproblemet. Teodicéproblemet handlar enkelt uttryckt om hur Gud, som är god och allsmäktig, kan tillåta så mycket elände i världen. Hur kan det finnas en god Gud när världen ser ut som den gör? Och alla representanter för kristendomen som bjuds in till TV-soffor och radioprogram och intervjuas i tidningar när den där meningslösa katastrofen har hänt säger samma sak: "Gud ville inte det här. Gud har ingen del i det som hänt. Men jag tror att Gud var med precis varenda en som var med om katastrofen." Och jag håller med dem! Men jag tror inte att den typen av händelser hör till dagens tema.
Frälsarkransen har två "eländespärlor", ökenpärlan och nattpärlan. Det finns en skillnad på öknar och svartaste natt! Katastroferna som drabbar oss, vare sig det är i det stora världshändelseformatet eller vårt alldeles egna privata helvete, de har ingen mening. Det kommer inget gott ut ur dem. OCH Gud är med också där! Nattens pärla är kanske teodicépärlan - frågan som vi inte kan svara på men som vi tvingas att ställa med ojämna mellanrum.
Ökenpärlan, däremot, där kan det finnas mening. Jag vet att det provocerar en del (det provocerar också mig), men jag tror att vi ibland liksom Jesus förs ut i en öken och utsätts för prövning. Inte för att Gud vill testa vår tro! Nej, men för att vi behöver växa när vi tar oss igenom dem.
Vad är då en prövning? Tankarna går kanske till Abraham som får ordern att offra sin ende son Isak. Den traditionella tolkningen är att Gud vill pröva Abrahams tro - "kommer han att göra som jag säger?" Det är en dramatisk berättelse där allting ställs på sin spets.
I våra liv tror jag inte att prövningarna ser ut riktigt så (och dessutom tror jag att det finns andra, mer fruktbara sätt, att se på den här berättelsen). Istället tror jag att det är en prövning när vi inte tror oss behöva Gud. Eller när vi (vilket kanske är vanligare) tror att Gud inte behöver oss. När vi inte vågar bli tagna i anspråk eller ta Gud i anspråk. Eller när vi efter måltiden inte känner att Kristi kropp och blod gjorde någon skillnad, när gudstjänsten inte kändes meningsfull, när Ordet bara är ord utan innebörd som berör. För det blir så ibland! Alla som har levt en längre tid i en relation vet att det kommer toppar och dalar, och man behöver vara lite envis och ha tålamod. Ingen öken är oändlig, och ingen öken är heller helt och hållet utan liv. Det vänder, efter livlös vinter kommer sprudlande vår för den som orkar vänta.
Är det då Gud som utsätter oss för prövningar? Ja, kanske. Jag har inga problem med att tänka så, Gud har ju trots allt det större perspektivet och vet vad jag behöver och klarar av. Kanske är det livet som utsätter både oss och vår tro för prövningar. Ibland sätter vi Gud på prov, fastän det står i samma evangelietext att vi inte skall göra det! Och varför inte det då? För att Gud kan bli arg? Nej, det tror jag inte. Men om vi börjar kräva under och tecken för att vi skall tro, då finns det en risk att vi blir besvikna. Precis som i parrelationen. Hur många har inte haft den där dialogen:
"Älskar du mig?"
"Det vet du att jag gör"
"Nej, bevisa det då!"
Har det någonsin lett till något gott att sätta kärleken på prov på det sättet? Jag tror inte det. Kärlek, såväl till Gud som till medmänniskan, handlar om tillit. Om att inte behöva de där storvulna bevisen. Att se det stora i de små gesterna - och dem får vi hela tiden också av Gud!
Det var mina - något ostrukturerade och inte så välformulerade - tankar kring det där med prövning i olika perspektiv. Till nästa gång lovar jag att dricka kaffe innan jag försöker mig på att tänka!
En välsignad söndag med lagom av prövningar!
Önskar Lina
När katastrofer händer i världen - tsunamier, kolerautbrott, jordbävningar och annat - aktualiseras en fråga som kristna funderat över i alla tider. Frågan är så omdiskuterad att den till och med har fått ett namn: teodicéproblemet. Teodicéproblemet handlar enkelt uttryckt om hur Gud, som är god och allsmäktig, kan tillåta så mycket elände i världen. Hur kan det finnas en god Gud när världen ser ut som den gör? Och alla representanter för kristendomen som bjuds in till TV-soffor och radioprogram och intervjuas i tidningar när den där meningslösa katastrofen har hänt säger samma sak: "Gud ville inte det här. Gud har ingen del i det som hänt. Men jag tror att Gud var med precis varenda en som var med om katastrofen." Och jag håller med dem! Men jag tror inte att den typen av händelser hör till dagens tema.
Frälsarkransen har två "eländespärlor", ökenpärlan och nattpärlan. Det finns en skillnad på öknar och svartaste natt! Katastroferna som drabbar oss, vare sig det är i det stora världshändelseformatet eller vårt alldeles egna privata helvete, de har ingen mening. Det kommer inget gott ut ur dem. OCH Gud är med också där! Nattens pärla är kanske teodicépärlan - frågan som vi inte kan svara på men som vi tvingas att ställa med ojämna mellanrum.
Ökenpärlan, däremot, där kan det finnas mening. Jag vet att det provocerar en del (det provocerar också mig), men jag tror att vi ibland liksom Jesus förs ut i en öken och utsätts för prövning. Inte för att Gud vill testa vår tro! Nej, men för att vi behöver växa när vi tar oss igenom dem.
Vad är då en prövning? Tankarna går kanske till Abraham som får ordern att offra sin ende son Isak. Den traditionella tolkningen är att Gud vill pröva Abrahams tro - "kommer han att göra som jag säger?" Det är en dramatisk berättelse där allting ställs på sin spets.
I våra liv tror jag inte att prövningarna ser ut riktigt så (och dessutom tror jag att det finns andra, mer fruktbara sätt, att se på den här berättelsen). Istället tror jag att det är en prövning när vi inte tror oss behöva Gud. Eller när vi (vilket kanske är vanligare) tror att Gud inte behöver oss. När vi inte vågar bli tagna i anspråk eller ta Gud i anspråk. Eller när vi efter måltiden inte känner att Kristi kropp och blod gjorde någon skillnad, när gudstjänsten inte kändes meningsfull, när Ordet bara är ord utan innebörd som berör. För det blir så ibland! Alla som har levt en längre tid i en relation vet att det kommer toppar och dalar, och man behöver vara lite envis och ha tålamod. Ingen öken är oändlig, och ingen öken är heller helt och hållet utan liv. Det vänder, efter livlös vinter kommer sprudlande vår för den som orkar vänta.
Är det då Gud som utsätter oss för prövningar? Ja, kanske. Jag har inga problem med att tänka så, Gud har ju trots allt det större perspektivet och vet vad jag behöver och klarar av. Kanske är det livet som utsätter både oss och vår tro för prövningar. Ibland sätter vi Gud på prov, fastän det står i samma evangelietext att vi inte skall göra det! Och varför inte det då? För att Gud kan bli arg? Nej, det tror jag inte. Men om vi börjar kräva under och tecken för att vi skall tro, då finns det en risk att vi blir besvikna. Precis som i parrelationen. Hur många har inte haft den där dialogen:
"Älskar du mig?"
"Det vet du att jag gör"
"Nej, bevisa det då!"
Har det någonsin lett till något gott att sätta kärleken på prov på det sättet? Jag tror inte det. Kärlek, såväl till Gud som till medmänniskan, handlar om tillit. Om att inte behöva de där storvulna bevisen. Att se det stora i de små gesterna - och dem får vi hela tiden också av Gud!
Det var mina - något ostrukturerade och inte så välformulerade - tankar kring det där med prövning i olika perspektiv. Till nästa gång lovar jag att dricka kaffe innan jag försöker mig på att tänka!
En välsignad söndag med lagom av prövningar!
Önskar Lina
