Idag blir det ett långt inlägg, för jag tänkte skriva om två stora och tunga ord som jag grunnat lite på. Skuld och skam. 

Jag läste häromdagen en bok där det stod om skammens plats i vår gudstjänst. Vi pratar ju om skuld - det vi gjort fel som kan vara litet eller stort - och det får vi bära fram inför Gud och höra förlåtelsens ord i gudstjänsten.

Förlåtelsen, ja. Jag tror inte att det sker något ”magiskt” vid förlåtelsen, det kommer inget gyllene ljus förmedlat genom prästens händer just vid det tillfället då orden sägs. Förlåtelsens ord är en påminnelse om att vi ÄR förlåtna en gång för alla! Och det kan vara skönt att höra det, att bli påmind om förlåtelsen. Inte heller tror jag att vi måste dra oss till minnes något särskilt som hänt sedan senaste gudstjänstbesöket och som vi borde nämna inför Gud (även om jag ofta själv hamnar i den fällan: ”vänta lite, jag har ju inte kommit på något att bekänna ännu!”) Vid syndabekännelsen kan vi säga: ”Gud, jag vill för det mesta gott, men ibland räcker det inte hela vägen. Här är jag, ett bräckligt lerkärl, som vill tro att du ändå älskar mig.” Och Gud svarar! Genom att påminna oss om förlåtelsen, uppmuntra oss att leva i den förlåtelse vi alltid har. Vår vilja att göra detta tar sig uttryck i tackbönen efter förlåtelsens ord.

Hur som helst, åter till skammen. Om skam har en plats bland Frälsarkransens pärlor, är den definitivt i Nattpärlans svärta. För det finns inget liv i skammen, den bryter ner och dränerar oss på livslust.

Ett enkelt exempel: på ett kafferep råkar en äldre dam i sällskapet välta kaffekoppen med sina darriga händer så att det blir fläckar på bordsduken. ”Det händer så lätt”, säger värden obekymrat, lägger duken i blöt och så var det inte mer med den saken. Men hela tiden jag är där, ser jag hur damen skäms. Även sedan hon slutat oja sig (och alla runt bordet sagt att det är verkligen ingen fara), är hennes ansikte ledset och hållningen ihopsjunken. Hon inte bara har gjort fel i sina egna ögon, hon ÄR fel. Det gör så ont i mig att se den här reaktionen, och jag vill bara krama om tanten och säga ”akta dig för skammen! Slå bort den och njut av stunden istället!”.

I boken jag läste står det att det liturgiska svaret på skammen är välsignelsen. Så har jag inte sett på det förut, men förstås! Så är det ju. ”Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin frid.”

Kanske bär vi alla på minnen som, när de ploppar upp i huvudet, får oss att vilja gömma ansiktet i skämskudden med ett ynkligt ”nej, nej, nej” och försvinna. Gud ser oss ändå. Och det är inget hot som skall skrämma oss till ett gott uppförande. Nej, Gud ser oss med kärlek och överblick över hur och varför det blir som det blir ibland (bättre än vi själva har), och Gud säger: ”strunt i skammen du. Den leder inte till något gott, det är inte skammen som jag vill skall vara ditt livs och dina handlingars klangbotten. Låt mitt ljus få skina genom dig, välsigna dig, så skall du se att du vågar räta på ryggen och se dig själv och världen i ett lite mer rättvist perspektiv. Låt mig få ge dig min frid.”

Så tror jag, i alla fall.

PS. Nu har jag äntligen lärt mig hur man infogar bilder i själva inlägget - så nu blir det lite mer ordning på torpet! DS.