För att förena mitt miljötänk med bristande tid idag, så blir det en återvunnen predikan som blir dagens inlägg! Ja, jag vet att det strider lite mot tanken med en fasteblogg, men vad göra? Det är en fastepredikan från förra året, som handlar om prövningar.

Är det Gud som sänder prövningar? Är det Gud som är ansvarig för pandemier, tsunamis, skogsbränder och splittring mellan människor? Drabbas vi på olika sätt och med en oerhörd orättvishet av elände för att Gud vill pröva vår tro? Ja, man kan ju nästan anta det. Varför skulle Jesus annars lära oss att be "utsätt oss inte för prövning"? Nej, jag får det inte att gå ihop! Gud är inte sådan för mig! Så varför?

Om vi läser berättelsen om när Jesus prövas i öknen, denna korta lilla textsnutt som ändå innehåller så mycket, så står det klart och tydligt att det är Satan som sätter Jesus på prov. Inte Gud. Och Herrens bön, där vi ber de där orden som skaver så i mig, "utsätt oss inte för prövning", de kan faktiskt översättas på andra sätt. "Utsätt oss inte för prövning" blir "håll oss borta från att föras in i prövning".

Det blir krångligare rent poetiskt, men mer innehållsligt korrekt utifrån grundtexten. Vi ber inte att Gud skall tvinga oss in i svårigheter, utan vi ber om Guds hjälp att undvika det onda. Visst är det skillnad?

Så vad är då det onda? Vad är Satan för något? Jag säger "vad" och inte "vem", för i min värld är Satan inte en bockfotad demon som viskar saker i mitt öra, nej den figuren tror jag inte på.

För mig är det onda detsamma som kaos. Minns du skapelseberättelsen, där Gud bringar ordning i kaos genom att skilja land och vatten, mörker och ljus? Ordning, mening, sammanhang, det hör Gud till. Kosmos, det betyder just ordning.

Det kaotiska, meningslösa, det är det onda. Som virus som härjar i kroppen. Eller jordskalv som skapar flodvågor. Våld. Eldsvåda. Ångest. Allt det där är kaos.

Kaos skiljer oss från varandra och från Gud, drar oss bort från vår mening och våra sammanhang. Det är prövningen, frestelsen. När vi ber "utsätt oss inte för prövning", ber vi att få slippa dras bort från gemenskapen med Gud och med varandra.

Men kan vi egentligen dras bort från gemenskapen med Gud? Finns det något enda rum i världen där Gud inte finns? Återigen ger den korta berättelsen om Jesusi öknen svaret. Där, i öknen bland de vilda djuren - en biblisk symbol för utsatthet och livsfara - där är Jesus. Och vad händer sedan? Änglarna betjänade honom. Guds änglar var där! Mitt i faran, mitt i ensamheten och utsattheten, i öknen där inget liv kan finnas, där fanns änglarna!

Jag skall  citera en bit ur en bok som är skriven av en dansk sjukhuspräst som heter Preben Kok. Berättelsen är som hans egen variant av öknen och prövningen. Såhär berättar han:

När jag var barn gick jag inte i kyrkan. Mina föräldrar hade mjölkaffär och därför arbetade vi alltid på söndagarna. Men jag hade aldrig tvivlat på att Gud fanns. Inte förrän jag hostade blod i sjukhussängen och var säker på att min sista stund var kommen. Där miste jag min barnatro och den kom aldrig tillbaka.

"Är det såhär du behandlar människor så är vi två färdiga med varandra!" sade jag till Gud. Då upplevde jag det förunderliga att han... inte försvann.

Det var otroligt förödmjukande att ligga där och försöka bli av med honom och samtidigt känna att han inte försvann. Att han var kvar, men inte gjorde något för att hjälpa mig. Så jag sa till honom att försvinna igen, och nu var jag arg. Men Gud försvann inte. Plötsligt blev själva det faktum att han stannade kvar en solidaritetsförklaring, och jag insåg att just detta är kärnan i hela kristendomen.

Gud är med oss i våra stunder av kaos, av prövning. Det känns inte alltid så, det är så lätt att bli uppslukad av den kris som står för handen.

Den latinska överskriften för första söndagen i fastan är invocavit - han åkallar mig. Orden är hämtade från Psaltaren. Gud kallar mig till sin gemenskap, till Guds sfär där mening, sammanhang och framför allt kärlek råder.

Psaltarpsalmen fortsätter med orden "och jag svarar honom". Jesus svarade på Guds kallelse. Sjukhusprästen Preben gjorde det också. Vad gör du?

För att förena mitt miljötänk med bristande tid idag, så blir det en återvunnen predikan som blir dagens inlägg! Ja, jag vet att det strider lite mot tanken med en fasteblogg, men vad göra? Det är en fastepredikan från förra året, som handlar om prövningar.

Är det Gud som sänder prövningar? Är det Gud som är ansvarig för pandemier, tsunamis, skogsbränder och splittring mellan människor? Drabbas vi på olika sätt och med en oerhörd orättvishet av elände för att Gud vill pröva vår tro? Ja, man kan ju nästan anta det. Varför skulle Jesus annars lära oss att be "utsätt oss inte för prövning"? Nej, jag får det inte att gå ihop! Gud är inte sådan för mig! Så varför?

Om vi läser berättelsen om när Jesus prövas i öknen, denna korta lilla textsnutt som ändå innehåller så mycket, så står det klart och tydligt att det är Satan som sätter Jesus på prov. Inte Gud. Och Herrens bön, där vi ber de där orden som skaver så i mig, "utsätt oss inte för prövning", de kan faktiskt översättas på andra sätt. "Utsätt oss inte för prövning" blir "håll oss borta från att föras in i prövning".

Det blir krångligare rent poetiskt, men mer innehållsligt korrekt utifrån grundtexten. Vi ber inte att Gud skall tvinga oss in i svårigheter, utan vi ber om Guds hjälp att undvika det onda. Visst är det skillnad?

Så vad är då det onda? Vad är Satan för något? Jag säger "vad" och inte "vem", för i min värld är Satan inte en bockfotad demon som viskar saker i mitt öra, nej den figuren tror jag inte på.

För mig är det onda detsamma som kaos. Minns du skapelseberättelsen, där Gud bringar ordning i kaos genom att skilja land och vatten, mörker och ljus? Ordning, mening, sammanhang, det hör Gud till. Kosmos, det betyder just ordning.

Det kaotiska, meningslösa, det är det onda. Som virus som härjar i kroppen. Eller jordskalv som skapar flodvågor. Våld. Eldsvåda. Ångest. Allt det där är kaos.

Kaos skiljer oss från varandra och från Gud, drar oss bort från vår mening och våra sammanhang. Det är prövningen, frestelsen. När vi ber "utsätt oss inte för prövning", ber vi att få slippa dras bort från gemenskapen med Gud och med varandra.

Men kan vi egentligen dras bort från gemenskapen med Gud? Finns det något enda rum i världen där Gud inte finns? Återigen ger den korta berättelsen om Jesusi öknen svaret. Där, i öknen bland de vilda djuren - en biblisk symbol för utsatthet och livsfara - där är Jesus. Och vad händer sedan? Änglarna betjänade honom. Guds änglar var där! Mitt i faran, mitt i ensamheten och utsattheten, i öknen där inget liv kan finnas, där fanns änglarna!

Jag skall  citera en bit ur en bok som är skriven av en dansk sjukhuspräst som heter Preben Kok. Berättelsen är som hans egen variant av öknen och prövningen. Såhär berättar han:

När jag var barn gick jag inte i kyrkan. Mina föräldrar hade mjölkaffär och därför arbetade vi alltid på söndagarna. Men jag hade aldrig tvivlat på att Gud fanns. Inte förrän jag hostade blod i sjukhussängen och var säker på att min sista stund var kommen. Där miste jag min barnatro och den kom aldrig tillbaka.

"Är det såhär du behandlar människor så är vi två färdiga med varandra!" sade jag till Gud. Då upplevde jag det förunderliga att han... inte försvann.

Det var otroligt förödmjukande att ligga där och försöka bli av med honom och samtidigt känna att han inte försvann. Att han var kvar, men inte gjorde något för att hjälpa mig. Så jag sa till honom att försvinna igen, och nu var jag arg. Men Gud försvann inte. Plötsligt blev själva det faktum att han stannade kvar en solidaritetsförklaring, och jag insåg att just detta är kärnan i hela kristendomen.

Gud är med oss i våra stunder av kaos, av prövning. Det känns inte alltid så, det är så lätt att bli uppslukad av den kris som står för handen.

Den latinska överskriften för första söndagen i fastan är invocavit - han åkallar mig. Orden är hämtade från Psaltaren. Gud kallar mig till sin gemenskap, till Guds sfär där mening, sammanhang och framför allt kärlek råder.

Psaltarpsalmen fortsätter med orden "och jag svarar honom". Jesus svarade på Guds kallelse. Sjukhusprästen Preben gjorde det också. Vad gör du?

En solig lördag utan prövningar!

önskar Lina

PS. Kära moster: välkommen till bloggvärlden! Bra jobbat! DS.