Igår var jag på biblioteket och lånade böcker. Två stycken, vitt skilda vad gäller ämne, blev det. Den ena är en bok om klimatkrisen med titeln "slutet på världen som vi känner den", och den andra är en bok av Owe Wikström: "att älska livet mer än dess mening". En katastrofbok, en bok med hopp. Sittande i eftermiddagssolen på balkongen, upptäckte jag att det var svårt att läsa om klimatproblemen. En tyngande känsla av hopplöshet ville hela tiden dra bort uppmärksamheten från den vackra dagen, fågelsången och allt det där fantastiska runt omkring. Den andra boken lockade hela tiden där den låg på balkongbordet. Till slut gav jag upp och ägnade mig åt den kristna mystiken istället för de hotande problemen i vår värld. Och det är väl ganska symptomatiskt, tänker jag, att vi så gärna vill stoppa huvudet i sanden och glömma bort den kris vi står inför. Innan 2020, skrev författarna, måste det ha hänt radikala saker om vi inte skall gå över en "tipping point" när det är försent att stoppa eländet. Det är så ofattbart kort tid att det känns omöjligt. Varför bry sig? Hellre då blunda för problemen. Men, som det kinesiska ordspråket lyder: "den som stoppar huvudet i sanden visar häcken" - och problemen kommer snart att ge oss en sådan spark i baken att vi faller omkull och det är tveksamt om vi kommer upp igen. Jag minns när jag var liten på 80-talet, då var det de stora sopbergen som orsakade problem. Skräp av alla de slag samlades i jättelika högar som läckte ut allsköns gifter i mark och vattendrag. Jag var väl en 7-8 år när jag såg en dokumentär om sopbergen, och jag minns väldigt tydligt att jag tänkte att "de vuxna" var tvungna att göra något radikalt nu meddetsamma om det inte skulle gå åt pipsvängen. Själv kände jag mig maktlös, liten som jag var. Min familj var väl inte överdrivet natur- eller miljöintresserad, så jag har verkligen ingen aning om varifrån detta klimatintresse kom, men så var det i alla fall. Och känslan har följt mig genom åren. "De vuxna" måste göra något NU! Tiden rinner iväg. Och så plötsligt inser jag: nu är det jag som är "de vuxna", jag och min generation som får bära det ansvar som generationer före oss inte tog. Och vi är lika egoistiska, lika inriktade på egen vinning och lika benägna att stoppa huvudet i sanden som människorna före oss! Visst, det har hänt en hel del. Jag hoppas att det för de allra flesta i vårt land är självklart att sopsortera och att tänka till innan man tar bilen korta sträckor. Det är lätt att, exempelvis via olika säljsajter på nätet hitta begagnade alternativ innan man köper nya saker. Men det behövs göras så förtvivlat mycket mer! Och det fort! Författarna i boken jag läste menar att eftersom politikerna inte tar det ansvar de borde, är det upp till oss på gräsrotsnivå att skapa opinion och en kultur som tvingar fram politiska beslut i rätt riktning. I allt det här är den andra boken jag lånade också viktig: vi står inte ensamma i vår strävan. Vi kommer inte att klara det själva, bara med Guds hjälp kan vi orka göra allt det som måste göras. Vi behöver öppna ögonen för den obehagliga verkligheten, men också lyfta blicken och be om hjälp. Hjälp att vara envisa, hjälp att stå emot kommersialismen, hjälp att göra avkall på det vi måste göra avkall på. Varje förändring startar i det lilla. Med dig och mig. Och Gud, som skapat denna värld med helt andra avsikter än den skövling och utarmning vi nu bidrar till. "Ora et labora", säger man i klostren. "Be och arbeta". Vi behöver båda så förtvivlat mycket. Och det nu meddetsamma. Beslutsamma hälsningar Lina Herre, ta hand om min ängslan över vad som sker med vår jord. Hjälp mig att vårda, värna och vörda jorden som ett hem för både människor och djur. Herre, jag vill besinna det ansvar som är mitt, att förvalta jorden. Väck i mig beslutsamhet och handlingskraft, mod att stå emot lockropet från guldkalven. Tack för att du är med mig i allt, det svåra såväl som i glädjen. Amen.