Den som känner mig vet att jag och den förre biskopen i vårt stift inte hade många saker gemensamt. Det fanns en period som var… ja, vi kan väl säga komplicerad för att inte överdriva saker och ting. Men den där komplicerade relationen blev vid ett tillfälle, satt i rätt perspektiv, till något som lärde mig en hel del om Gud.

Jag gjorde praktik i domkyrkoförsamlingen och skulle hjälpa till vid mässan en söndag. Vi letade febrilt efter ett röcklin som var kort nog åt mig och lyckades till sist gräva fram Anders Wejryds gamla röcklin från ett av skåpen. Det var en speciell känsla för en praktikant att få bära ärkebiskopens liturgiska plagg! Lite kaxig kände jag mig, det skall erkännas. Precis innan klockorna ringde skyndade biskopen in i kyrkan. Det knöt sig i magen, och all kaxighet försvann. Jag kände mig som en hycklare. Hur skulle jag kunna ge nattvarden åt någon som inte precis var min vän? Det kändes helt fel alltihopa, jag kände mig ovärdig och lögnaktig och ville helst åka hem.

När det blev dags för nattvarden och biskopen kom fram till altarringen, drabbade nåden mig. Det är svårt att sätta ord på den där känslan, men plötsligt var alla gnagande känslor borta. Där stod jag, inte ens prästvigd, i ärkebiskopens röcklin och gav vinet åt biskopen, och när jag sa ”Kristi blod för dig utgjutet”, så var det med en stor kärlek i bröstet. Våra meningsskiljaktigheter var ju bara en petitess i sammanhanget. Kristus har offrat sig för att vi båda (tillsammans med hela mänskligheten) skall få liv. Gud älskar oss båda. Titlar eller brist på titlar säger ingenting om vårt värde i Guds ögon, och då är det inte heller min sak att göra mig eller någon annan ovärdig inför detta heliga. Guds nåd hjälpte mig att släppa konflikten i mitt inre, och det var en helt fantastisk känsla!

Inom kristendomen är ordet Nåd betydelsefullt och egentligen en sammanfattning av hela tron. Men vad betyder det egentligen? Och hur skall man kunna förklara detta stora utan att förminska det och stänga in det inom språkets gränser?



Enligt svenska akademins ordlista betyder nåd "välvilligt". Jag tycker inte att det ordet räcker till när det handlar om Guds nåd. En av reformationens fem grundpelare är "sola gratia" ("nåden allena", som faktiskt inte komponerades av Luther själv utan fanns i den katolska kyrkan). Gratia, det låter som det svenska ordet gratis och de hör faktiskt ihop! Gratis, av nåd. Utan krav på motprestationer.

Den vackraste och starkaste liknelsen om nåden för mig är berättelsen om den förlorade sonen. Läs gärna Lukas 15:11-32! Tänk, att vända hem efter att ha förslösat allt, med skammen över sitt beteende, med inga anspråk alls att göra på vare sig pengar eller kärlek. Att veta att i bästa fall kommer jag att få en utskällning och sedan leva som en slav i min fars hus, men också det är bättre än att leva utanför den gemenskap som jag trodde jag ville komma bort ifrån. Det är nog med tunga steg sonen närmar sig det forna hemmet. ”Hur skall jag förklara? Hur skall jag få dem att ta mig tillbaka?” Han ser sin far komma springande mot honom över åkern. Säkert knyter det sig i magen. ”Jagar han bort mig nu, eller nöjer han sig med att ge mig ett ordentligt kok stryk?”

Men inga farhågor besannas. Det blir inte alls som sonen tänkt sig. Istället för bannor, blir det en omfamning. Han behöver inte förklara någonting, inte krypa i stoftet eller bo bland boskapen. Det är redan framdukat till fest. Fadern, med all sin kärlek bubblande i bröstet, bryr sig inte om var han har varit - bara att han kommit hem.

Det måste ha varit svårt för den förlorade sonen att ta till sig nåden, denna totala vändning från allt han trodde väntade honom. Allt självförakt och all skam måste ha stått i vägen. Man måste ju trots allt kunna älska sig själv för att kunna ta emot kärlek, förlåta sig själv för att kunna ta emot förlåtelsen och gå vidare. Men jag hoppas att han ändå till slut kunde glädja sig och ta emot faderns stora gåva. Jag hoppas det, eftersom jag tror att berättelsen om den förlorade sonen är berättelsen om mig. Om oss alla. Vi kommer bort från Guds närhet ibland (alltför ofta), och när vi vänder hemåt igen, så hoppas jag att vår skam och vårt självförakt inte står i vägen för den kärlek som Gud vill ge oss.

Ylva Eggehorn, denna fantastiska författare, har skrivit såhär om nåden: ”Nåd är ingen blixt från himlen - och nåd är inte heller en belöning för att man uppfört sig väl. Nåden är Guds underjordiska ström av kärlek som rör sig genom våra liv, vare sig vi märker det eller inte.”

Guds underjordiska ström… Alltså inget som drabbar oss från ovan, utan något som vi har tillgång till lika självklart som träden får näring från sina rötter djupt därnere under jordytan. Det är en bild som jag kan ta till mig. Jag måste söka mig neråt, mot mitt inre, djupast inom mig, för att få tillgång till den där källan. Den finns där hela tiden, vare sig jag är medveten om mina rötter eller ej. Och ibland märker jag faktiskt att den finns där - och det är välsignade ögonblick! Ögonblick, som om jag tar vara på dem, kan få ge liv och styrka också när den där stora känslan klingat av.

När upptäcker du nåden i ditt liv? Kan du ta vara på, och hämta kraft från, dessa tillfällen? Det kan väl få bli dagens fundering och uppdrag - att söka den där källan av kärlek, bli uppmärksam på att den finns, att arbeta på att ta till sig den och att låta den ge kraft åt vardagen. Ingen liten uppgift, med andra ord, men ack så viktig!

Guds frid över din måndag!

Kram Lina