Imorgon är det söndag, och kanske kommer du att gå på gudstjänst någonstans under dagen. Sannolikt kommer ni då att stå upp och läsa med i trosbekännelsen, eftersom det är ett av huvudmomenten i en söndaglig gudstjänst. Man kan välja att istället sjunga en trosbekännelsepsalm eller använda andra versioner, men vanligast är nog den apostoliska trosbekännelsen, den som börjar med "vi tror på Gud Fader allsmäktig..."

Jag har länge haft svårt för trosbekännelsen, det har känts som om den tvingar mig att bekänna saker som jag inte alltid klarar av att tro på. Ibland har jag känt mig lite som en hycklare vid orden "född av jungfrun Maria", eftersom det är stunder då jag inte riktigt kan tro på det där med jungfrufödseln. När det var dags att planera gudstjänster, försökte jag ofta att styra bort den där apostoliska trosbekännelsen för att istället sjunga en psalm på samma tema. Men det där håller inte i längden, så det senaste året har jag tänkt mycket på den där långa harangen och vad den kan tänkas fylla för funktion i gudstjänsten.

För det första, är trosbekännelsen ett historiskt dokument. När den kristna kyrkan började formas, var det ordentliga strider kring hur saker och ting låg till. Var Jesus verkligen helt och hållet människa? Dog han verkligen, eller såg det bara ut så? Är det Gud som har skapat världen? Det fanns olika falanger, och det tog lång tid att reda ut. Man kan säga att trosbekännelsen är resultatet av de där striderna - den kallas för den apostoliska eftersom man menar att detta är apostlarnas tro, som vi kan hitta i Bibeln. Trosbekännelsen sätter ramarna för var kyrkan står i förhållande till dem som tror något annat.

Det där med "var kyrkan står" är viktigt, det är mitt "för det andra". Trosbekännelsen är inte inträdesprovet till gudstjänsten ("om du tror på detta och detta så är du välkommen"), den är en korg som vi gemensamt kan lägga vår tro och våra tvivel i för att hitta stöd och form åt det vi kallar kristendom. Det är en kollektiv handling att stämma in i kyrkans bekännelse, och om jag just idag inte riktigt klarar av att tro på exempelvis uppståndelsen, så står det helt säkert någon i bänken bredvid som kan tro på detta "åt mig".

För det tredje, så är trosbekännelsen numera åtminstone för mig en påminnelse om att det inte alltid har varit tryggt att tro på Kristus. Till och från i kyrkans historia har kristna förföljts och dödats. Det har funnits tider då det som vi (kanske rentav lite motvilligt) så självklart kan delta i hade inneburit en säker död. Ändå har människor gjort det. Ändå har människor valt döden hellre än att förneka sin tro. Det är tankeväckande. Hur mycket betyder min tro för mig? Vad är jag villig att offra? När vi läser med i kyrkans bekännelse, länkas vi samman med alla dessa människor som levt och dött för Kristus. Det är stort.

Och i det sammanhanget är det inte svårt att läsa den apostoliska trosbekännelsen. För att minnas att det inte alltid varit självklart att kunna bekänna sin tro. Att det för somliga i världen fortfarande är så. Och att det finns gränser i kyrkans bekännelse, gränser som inte är till för att stänga in utan för att ge stadga.

Ja, det var lite morgontankar om trosbekännelsen. Vill du protestera? Kanske tänker du på andra sätt? Skriv gärna och berätta om vad du tycker, tänke och känner!

En härlig lördag!

önskar Lina

Imorgon är det söndag, och kanske kommer du att gå på gudstjänst någonstans under dagen. Sannolikt kommer ni då att stå upp och läsa med i trosbekännelsen, eftersom det är ett av huvudmomenten i en söndaglig gudstjänst. Man kan välja att istället sjunga en trosbekännelsepsalm eller använda andra versioner, men vanligast är nog den apostoliska trosbekännelsen, den som börjar med "vi tror på Gud Fader allsmäktig..."

Jag har länge haft svårt för trosbekännelsen, det har känts som om den tvingar mig att bekänna saker som jag inte alltid klarar av att tro på. Ibland har jag känt mig lite som en hycklare vid orden "född av jungfrun Maria", eftersom det är stunder då jag inte riktigt kan tro på det där med jungfrufödseln. När det var dags att planera gudstjänster, försökte jag ofta att styra bort den där apostoliska trosbekännelsen för att istället sjunga en psalm på samma tema. Men det där håller inte i längden, så det senaste året har jag tänkt mycket på den där långa harangen och vad den kan tänkas fylla för funktion i gudstjänsten.

För det första, är trosbekännelsen ett historiskt dokument. När den kristna kyrkan började formas, var det ordentliga strider kring hur saker och ting låg till. Var Jesus verkligen helt och hållet människa? Dog han verkligen, eller såg det bara ut så? Är det Gud som har skapat världen? Det fanns olika falanger, och det tog lång tid att reda ut. Man kan säga att trosbekännelsen är resultatet av de där striderna - den kallas för den apostoliska eftersom man menar att detta är apostlarnas tro, som vi kan hitta i Bibeln. Trosbekännelsen sätter ramarna för var kyrkan står i förhållande till dem som tror något annat.

Det där med "var kyrkan står" är viktigt, det är mitt "för det andra". Trosbekännelsen är inte inträdesprovet till gudstjänsten ("om du tror på detta och detta så är du välkommen"), den är en korg som vi gemensamt kan lägga vår tro och våra tvivel i för att hitta stöd och form åt det vi kallar kristendom. Det är en kollektiv handling att stämma in i kyrkans bekännelse, och om jag just idag inte riktigt klarar av att tro på exempelvis uppståndelsen, så står det helt säkert någon i bänken bredvid som kan tro på detta "åt mig".

För det tredje, så är trosbekännelsen numera åtminstone för mig en påminnelse om att det inte alltid har varit tryggt att tro på Kristus. Till och från i kyrkans historia har kristna förföljts och dödats. Det har funnits tider då det som vi (kanske rentav lite motvilligt) så självklart kan delta i hade inneburit en säker död. Ändå har människor gjort det. Ändå har människor valt döden hellre än att förneka sin tro. Det är tankeväckande. Hur mycket betyder min tro för mig? Vad är jag villig att offra? När vi läser med i kyrkans bekännelse, länkas vi samman med alla dessa människor som levt och dött för Kristus. Det är stort.

Och i det sammanhanget är det inte svårt att läsa den apostoliska trosbekännelsen. För att minnas att det inte alltid varit självklart att kunna bekänna sin tro. Att det för somliga i världen fortfarande är så. Och att det finns gränser i kyrkans bekännelse, gränser som inte är till för att stänga in utan för att ge stadga.

Ja, det var lite morgontankar om trosbekännelsen. Vill du protestera? Kanske tänker du på andra sätt? Skriv gärna och berätta om vad du tycker, tänke och känner!

En härlig lördag!

önskar Lina