Döden, döden

 

I det Petréiska hemmet är döden ständigt närvarande. Nej, vi är inte så morbida som det låter! Men när man möter död och sorg i sitt arbete minst varenda vecka (och makens framtida arbete kommer nog att innehålla en hel del liknande uppgifter), så blir det liksom naturligt att prata om döden och det faktum att någon av oss en dag kommer att lämna den andre. Och mycket praktiskt är det som skall ordnas, och väldigt bra är det om så mycket som möjligt av detta är genompratat och klart. Vi har till exempel skrivit ner våra önskemål vad gäller begravningen och vilket gravskick (dvs kremering eller jordbegravning) som vi vill ha, valt psalmer och typ av kista. Jag var kanske något mer entusiastisk än maken och ändrar friskt i mitt lilla häfte allteftersom jag upptäcker ny musik, men när den dagen kommer så är vi båda förberedda så långt det går vad gäller de praktiska besluten.

 

För lite mer normalt funtade människor är det här kanske konstigt, särskilt med tanke på att vi är bara några och trettio båda två, men det enda vi kan vara säkra på vad gäller döden är att den kommer och att vi inte vet när. Det kunde ha hänt i går eftermiddag när jag körde hem i snöovädret, det kanske händer imorgon. Kanske får vi bli över nittio båda två. Vi vet inte, ingen vet. Men jag tror inte att det är fel att prata om döden med dem man lever med. Mentalt och känslomässigt går det inte att förbereda sig, men om så många av de praktiska besluten redan är fattade på förhand, kanske man kan ägna sig mer åt att hantera sorgen.

 

När jag gick på Pastoralinstitutet fick vi bland annat i uppdrag att skriva vår egen dödsruna/minnesord. Vi fick använda fantasin så mycket vi bara kunde, och ingen skulle läsa det sedan. Medan vi satt där, alla studenter, och skrev frenetiskt till bara oss själva, hördes ibland enstaka fniss och andra munterheter. Sannolikt var det minnesord efter både ärkebiskopar, teologiprofessorer och allmänna världsförbättrare som skapades just där och då. Det var faktiskt ganska roligt! Det enda tråkiga är att jag inte kan hitta min dödsruna nu. Kanske dyker den upp en dag när (om) jag blivit lite äldre, och kanske kommer något av det jag skrev att slå in?

 

Det där med döden, ja. Det enda vi vet med säkerhet. I både min och makens begravningsönskemål står det att Kristusljuset skall vara tänt och stå i närheten av kistan. Kristusljuset, det stora ljuset med Kristusmonogrammet som oftast står vid dopfunten, är en symbol för att Jesus har besegrat döden en gång för alla. Det är hoppets ljus, hoppet om att det inte tar slut här. Att det finns ett ”någon annanstans” dit vi är välkomna och där vi får mötas igen. Bland alla val jag gjort; musik och blommor, minnesgåvor och symbol i annonsen, hoppas jag att det är detta som de som eventuellt sörjer min bortgång (när den än kommer) skall komma ihåg och ta till sig: Jesus lever. Då lever också jag.

 

Trots ämnet för dagens blogginlägg önskar jag dig en livsbejakande dag!

Kanske läge att tota ihop din egen dödsruna? Den kan ge en del insikter om dina innersta önskningar!

Kramar Lina

 

Margaretha
2013-02-20 @ 14:29:30

Det är väl bra att skriva ner lite, men samtidigt är det väl de anhöriga som måste få bestämma också, eller? Jag tänker att det ska kännas bra för dem samtidigt som man förstås kan underlätta genom att skriva sina önskemål.Va virrigt detta blev, men det är virrig dag. Men den är full av liv!

Svar: Jag tror att det som känns bäst för de anhöriga är att veta vad personen som dött ville själv. Särskilt när det handlar om gravskick. Sedan behöver man ju inte detaljplanera allt!
Lina Petré




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

linasfasteblogg

Här bloggar jag varje dag under och om fastan

RSS 2.0