Livet vann, dess namn är Jesus!
Kristus är uppstånden! Glad påsk och en välsignad vår (när den väl behagar dyka upp)! Det spelar ingen roll att det blåser kallt eller att det ligger snö på marken, den här dagen är det vår i bröstet i alla fall.
Med det här inlägget avslutas fastebloggen för i år. Kanske blir det ett tredje år 2014? Vi får se. Tills dess, här kommer min påskdagspredikan (om du har tänkt att komma till Algutsboda kanske du kan vänta med att läsa den till efter mässan). Sköt om er alla och tack för att ni läst!
Kramar Lina
Predikan på påskdagen: det glittrar i hela socknen!
För någon månad sedan var jag och många med mig på en spännande och inspirerande föreläsning om framtidens kyrka. Mannen som föreläste visade bland annat oss en bild. Det gick inte att se vad den föreställde, och vi gissade hej vilt. Var det en sten i närbild? En trädstam? Eller kanske en bit textil? Bilden var till största delen olika nyanser av grönt, med konstiga linjer och fläckar. Det visade sig att det var vårt pastorat, taget från en satellit. Sett från ovan är det sådär vår bygd ser ut, mest grönt och med konstiga linjer och fläckar.
Men det som föreläsaren ville berätta, det var något som vi fick ta till fantasin för att kunna se. Han sa att vi kunde föreställa oss att vi var i den där satelliten, och att vi kunde se glittrande stråk och prickar där i allt det gröna. Glittret, det var när någonting gott hade hänt i vår bygd. När någon som var ensam fått sällskap, när ett barn ger sin mamma en kram, när någon gratuleras på födelsedagen. Massor av olika händelser skulle kunna skapa det här glittret.
Och så sa han, att om vi hade haft kikare eller teleskop från den där satelliten, så hade vi kunnat zooma in på Algutsboda kyrka. Och vi skulle se att det glittrade ordentligt där. Men också att glittret inte stannade i kyrkan, utan togs med ut i alla möjliga olika sammanhang. Och han menade, att det är först när det förs ut ur kyrkan och ut i vår församling, det är först då det blir viktigt och verksamt.
Jag tycker att det är en underbar bild. Om vi sedan kallar glittret för Guds rike eller kärlek eller något annat, det spelar nog inte så stor roll. Jag vill kalla det för liv.
Idag, på påskadagen, är det livet vi firar. Livets seger över döden. Det är ett oerhört stort budskap. Stort och starkt, och det kräver en del mod för att våga tro att det faktiskt är så. Att Kristus har uppstått och att döden numera bara är en gräns som skiljer liv från liv. Ibland är det svårt att tro på livet, som när våren låter vänta på sig alldeles för länge som den gjort i år. Men faktum är, att även om vi tappar tilltron, så kommer våren ändå! Och även om vi struntar blankt i uppståndelsen, så har den ändå hänt!
Jag vill inte strunta i den. Jag vill ta in den i hela min varelse och låta den ge liv och hopp i mig. I förrgår var här mörkt och allvarsamt i kyrkan. Idag är den full av liv och glädje. Och om vi kisar lite grand med ögonen, så törs jag lova att det där glittret går att ana lite överallt! Men det skall inte stanna här!
De båda Mariorna och Salome där vid graven fick ett uppdrag, att berätta för de andra lärjungarna vad som skett. Och jag tänker att det uppdraget inte stannar hos dem. Genom århundradena sedan dess har massor av människor burit budskapet vidare. Genom vad de sagt och genom vad de gjort. Och samma uppdrag gäller också oss.
Att tala om, genom det vi säger och det vi gör, att döden inte har den yttersta makten. Att komma med liv. Att ta med det där glittret ut i stugorna, till alla de sammanhang där vi rör oss. För glittrar, det gör det när en ensamme får sällskap, när den mobbade blir försvarad, när någons gåvor blir tagna i anspråk, när den som sörjer får en kram och någon som står ut med tårarna. Eller vad det nu kan vara. Det är liv!
Och att få vara med och skapa liv, att föra påskens glädje vidare, det är både lätt och roligt att göra. Och jag tror att vi faktiskt gör det, att vi skapar det där glittret allihopa fast vi inte tänker på det. Men jag vill ändå ta uppdraget till mig just som ett uppdrag, för då känns det så mycket större och viktigare. Då känns det som att det faktiskt gör skillnad. Vilket det ju också gör!
Det glittrade säkert om Maria, Maria och Salome. Och det glittrar om oss. Var rädd om ditt glitter! Och bjud på det! Kanske kan vi rentav låta det bli så mycket påsk i vår församling att vi förändrar satellitbilderna över Algutsboda socken framöver? Ja, det är en hisnande och vacker tanke. Varför inte göra ett försök?
Men det som föreläsaren ville berätta, det var något som vi fick ta till fantasin för att kunna se. Han sa att vi kunde föreställa oss att vi var i den där satelliten, och att vi kunde se glittrande stråk och prickar där i allt det gröna. Glittret, det var när någonting gott hade hänt i vår bygd. När någon som var ensam fått sällskap, när ett barn ger sin mamma en kram, när någon gratuleras på födelsedagen. Massor av olika händelser skulle kunna skapa det här glittret.
Och så sa han, att om vi hade haft kikare eller teleskop från den där satelliten, så hade vi kunnat zooma in på Algutsboda kyrka. Och vi skulle se att det glittrade ordentligt där. Men också att glittret inte stannade i kyrkan, utan togs med ut i alla möjliga olika sammanhang. Och han menade, att det är först när det förs ut ur kyrkan och ut i vår församling, det är först då det blir viktigt och verksamt.
Jag tycker att det är en underbar bild. Om vi sedan kallar glittret för Guds rike eller kärlek eller något annat, det spelar nog inte så stor roll. Jag vill kalla det för liv.
Idag, på påskadagen, är det livet vi firar. Livets seger över döden. Det är ett oerhört stort budskap. Stort och starkt, och det kräver en del mod för att våga tro att det faktiskt är så. Att Kristus har uppstått och att döden numera bara är en gräns som skiljer liv från liv. Ibland är det svårt att tro på livet, som när våren låter vänta på sig alldeles för länge som den gjort i år. Men faktum är, att även om vi tappar tilltron, så kommer våren ändå! Och även om vi struntar blankt i uppståndelsen, så har den ändå hänt!
Jag vill inte strunta i den. Jag vill ta in den i hela min varelse och låta den ge liv och hopp i mig. I förrgår var här mörkt och allvarsamt i kyrkan. Idag är den full av liv och glädje. Och om vi kisar lite grand med ögonen, så törs jag lova att det där glittret går att ana lite överallt! Men det skall inte stanna här!
De båda Mariorna och Salome där vid graven fick ett uppdrag, att berätta för de andra lärjungarna vad som skett. Och jag tänker att det uppdraget inte stannar hos dem. Genom århundradena sedan dess har massor av människor burit budskapet vidare. Genom vad de sagt och genom vad de gjort. Och samma uppdrag gäller också oss.
Att tala om, genom det vi säger och det vi gör, att döden inte har den yttersta makten. Att komma med liv. Att ta med det där glittret ut i stugorna, till alla de sammanhang där vi rör oss. För glittrar, det gör det när en ensamme får sällskap, när den mobbade blir försvarad, när någons gåvor blir tagna i anspråk, när den som sörjer får en kram och någon som står ut med tårarna. Eller vad det nu kan vara. Det är liv!
Och att få vara med och skapa liv, att föra påskens glädje vidare, det är både lätt och roligt att göra. Och jag tror att vi faktiskt gör det, att vi skapar det där glittret allihopa fast vi inte tänker på det. Men jag vill ändå ta uppdraget till mig just som ett uppdrag, för då känns det så mycket större och viktigare. Då känns det som att det faktiskt gör skillnad. Vilket det ju också gör!
Det glittrade säkert om Maria, Maria och Salome. Och det glittrar om oss. Var rädd om ditt glitter! Och bjud på det! Kanske kan vi rentav låta det bli så mycket påsk i vår församling att vi förändrar satellitbilderna över Algutsboda socken framöver? Ja, det är en hisnande och vacker tanke. Varför inte göra ett försök?
Tack för tänkvärda och fina inlägg här under fastetiden, Lina! Du kanske kan starta en annan blogg snart -" Linas tankar " eller nåt liknande... Kommer att sakna faste-bloggen!! Glad och välsignad påsk! Kram från Linnea