Idag är vi inbjudna till en alldeles särskild trädgård på en höjd. Kan du höra syrsorna och nattfågelns vemodiga sång? Känna den kvardröjande värmen från de nyss solbelysta murarna?

 

 

 

 

Det är i Getsemane som Jesus för mig framstår som mest mänsklig. Då, och de gånger han tappar humöret, men kanske främst där i trädgården. Ångesten, rädslan, önskan om att få slippa undan det fruktansvärda som väntar. Och - texten ger ju tyvärr ingen information om tonfall eller minspel - kanske tappar han också humöret sedan, när han återvänder till lärjungarna och ser att de fallit i sömn. Kanske känner han sig alldeles lämnad ensam, som om ingen i världen förstår. En känsla som jag tror att vi alla kan känna igen oss i. Vi har alla våra Getsemanestunder.

 

 

Det står att en ängel gav honom kraft - kände han det? Visste han om att ängeln var med honom? Jag tror faktiskt inte det. Ändå fanns den där. Eller så kanske författaren lade till den informationen eftersom det för honom eller henne verkade som om Jesu val att inte fly undan allt det hemska var ett så omöjligt val att det inte kan ha skett utan gudomlig hjälp. Det kan vi inte veta.

 

 

Två meningar i texten känner vi igen från den bön som Jesus lärt oss: "utsätt oss inte för prövning" och "låt din vilja ske." Det är starka ord, värda att tänka på. Prövningarna handlar i det här sammanhanget väldigt lite om att motstå goda bakverk eller ens att orka springa en halvmara, jag tror att bönen handlar om en önskan om att alltid få behålla tron och kontakten med Gud. Om det är så, så ger den också en riktning. Att mista sin tro är det värsta, det är som att mista fotfästet, eller själva grunden för existensen. Och kanske händer också det Jesus, då på långfredagen då han ropar "varför har du övergivit mig?" Det är ett ångestskri och ett konstaterande: nu är allt förlorat. Men det är sedan, vi stannar kvar på Olivberget.

 

 

Vår treenighetslära lär oss att att Fadern, Sonen och den helige Ande är en och samma, "tre i en och en i tre", som det står i en av min barndoms favoritpsalmer. Ändå är det som om Fadern och Sonen i det här ögonblicket är separerade. Och de har båda ett val: Jesus kan gå sin egen väg, strunta i alltsammans och återgå till snickeriarbetet. Det finns fortfarande en väg bort från allt, en liten stund till. Och Fadern, Gud, han kan släppa hela det här märkliga frälsningsprojektet för sin mänsklighet och låta sin barmhärtighet och kärlek till sin son få vara huvudsaken. Att offra sitt barn för mänsklighetens skull, det är inte ett val man önskar någon.

 

 

Stackars Gud! Han måste se och känna sin sons ångest och lidande och allt det som väntar. När Jesus ber: "om du vill det" och "låt din vilja ske, inte min", så är det som om jag i hjärtat kan känna Gud Faders egen ambivalens. Det finns ett val att göra här, men inget av alternativen är utan smärta. Gud älskar ju alla sina barn. Kanske tvekar han inför alltihop, det är ju så mycket som står på spel. Också för den som har makt att uppväcka döda måste döden i sig vara smärtsam. Kommer människorna att förstå och ta till sig allt som sker? Vet Gud det?

 

 

Och vem gjorde egentligen valet? Var det Jesus som valde att stanna kvar, eller Gud som lät det ske? Omöjligt att svara, lika omöjligt som det är för mig att avgöra vem som valde de gånger jag stod vid ett smärtornas vägskäl i livet. Var det Gud, eller var det jag? Går det ens att göra någon åtskillnad alla gånger?

 

 

Många frågor väcks där i kvällsljuset bland syrsorna, och paralleller till det egna livet. När det varit som mest ensamt, när svåra val måste fattas, när framtiden är målad i dystra färger. När hoppet sviker, tron svajar. Finns det då en ängel som ger mig kraft, fastän jag inte känner det? Lider Gud med mig då? Och vågar jag låta Guds vilja ske? Kan jag säga "låt din vilja ske, inte min" och verkligen mena det? Har jag en sådan tillit till Gud? Jag vill tro det. Önska det. Be för det.

 

 

Och medan jag skriver och tänker, kommer en psalmvers farande, från en psalm som ofta används som trosbekännelse. Texten är viktig, och jag vill ta den till mig. Fundera över den denna blåmåndag, och vad den kan betyda i mitt liv. Kanske du också?

 

 

Psalm 766

 

 

Gud välsigne dig, dina tankar och dina möten denna dag!

 

Lina