Det finns en berättelse i Bibeln som talar väldigt starkt till mig, så starkt att jag nästan tycker mig känna dofterna och ana gryningsljuset, höra pulsen och dela oron. Det är ett enda ögonblick, och det är så otroligt laddat. Det handlar om Jakob - bedragaren. Själva hans namn kan med lite språklig finess sägas anspela på det hebreiska ordet akáb, som betyder "bedra". I vanliga fall ger vi namnet betydelsen "må Gud skydda".

 

 

Jakob lurar som bekant sin fader Isak att ge honom den välsignelse som egentligen skall tillfalla den äldste brodern Esau. För att undkomma broderns vrede flyr Jakob till sin morbror Laban. Där får han arbeta i sju år för att få gifta sig med den dotter han blivit förälskad i, Rakel. Men på självaste bröllopsnatten är det Jakob som blir lurad, och det är den äldre dottern Lea som han "förs samman" med. När han upptäcker sveket, får han veta att han efter ytterligare sju år i tjänst skall få gifta sig med Rakel. Nu följer en ganska komplicerad historia med barnafödande och ofruktsamhet. Efter många år bestämmer sig Jakob för att vända hem igen. Med hjälp av en märklig form av avel lyckas han lura Laban på alla starka och välväxta får och getter, och blir rik. Ännu en gång är en släkting vred på Jakob, och ännu en gång flyr han undan hämnden. Nog för att Laban och Jakob försonas, men ändå.

 

 

Med hela sin rikedom, sina djur och sitt husfolk närmar sig Jakob sitt hemland. Det har gått tjugo år. Han sänder bud till Esau om att han är på väg, och får svaret att Esau möter honom med 400 man. Hur skall man tolka det? Desperat sänder Jakob en stor gåva, hundratals djur, i förväg med hopp om att blidka sin bror. På natten låter han familjen gå över floden Jordan vid Jabboks vad, men stannar ensam kvar.

 

 

Nu sker något märkligt: om natten brottas Jakob med en okänd man. Han får ett slag så att höften går ur led, men går ändå segrande ur striden. Den andre ber honom att släppa taget, och då svarar Jakob: "jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Det är Gud som Jakob brottas med. Och han får sin välsignelse.

 

 

Och det är här, precis här, som ögonblicket blir så verkligt. För min inre syn kan jag se hur Jakob, flämtande, återigen är ensam. Han står där vid vattnet i gryningen, halt av slaget på höften, och det är fullkomligt tyst omkring honom. Ännu har inte fåglarna börjat sin dag, allting sover fortfarande. Allt han äger och allt han håller kärt har han sänt iväg. Esau närmar sig, och Jakob vet ingenting om framtiden. Han har svikit och bedragit sig igenom livet, och sanningens stund nämar sig. Snart kan han vara ihjälslagen av sin egen bror. I det här ögonblicket har han bara sig själv - och sin välsignelse.

 

 

Varför var Gud med Jakob? Redan vid flykten från Esaus vrede där i början, har Jakob sin dröm med trappan och änglarna. Gud hjälper och ledsagar Jakob genom livet. Man kan nog med fog påstå att han då rakt inte förtjänat denna välvilja. Och visst, hans beskärda del av sorg väntar honom i framtiden. Men vad vill den här berättelsen egentligen säga, vad är det för sensmoral? Jag vet inte. Jag förstår inte. Ändå vill berättelsen inte släppa taget.

 

 

Den som tar sig an Gamla testamentet på allvar kommer att möta en hel samling män och kvinnor som beter sig allt annat än änglalikt. Abraham är inget helgon, och inte Ester heller. Och David, denne högt älskade kung? Han ser till att en man blir dödad så att han kan gifta sig med dennes hustru. Ändå är Gud med dem allihop. Och just där finns det väl ett evangelium för oss alla? För det första, så är de människor vi möter i Bibelns första del människor som du och jag. På gott och ont. De har sina sidor. Och - jag vet att jag upprepar mig nu, men det tål att sägas gång på gång - just dem väljer Gud att vara redskap för att föra historien framåt. Svikarna. Fegisarna. Egoisterna. De som på många sätt är sämre människor än du och jag. Inte alltid, förstås, men påfallande ofta är det så. De mest oväntade människorna får vara Guds händer och ögon och röst i världen. Kanske ser Gud något hos dem som kräver mer än en hastig blick? Kanske har de också goda egenskaper som de flesta i omgivningen missar?

 

 

Däri ligger evangeliet, det befriande budskapet. Både gentemot oss själva och när vi möter människor som vi inte orkar med. Gud kan mycket väl ha användning för både oss och dem på sätt som vi inte anar. Trots bristerna. Islams stora böneutrop "Allah ahkbar" rymmer så mycket visdom. Gud är större. Och det är kanske också vi - större än vi anar?

 

Ha en fin lördag!

 

Kramar Lina

 

PS. Nyfiken på hur det går för Jakob? Läs själv! Du hittar fortsättningen från 1 Mosebok kapitel 33!