Bön för nybörjare
Hur gör man när man ber? Det finns förstås lika många svar som det finns människor. Många tänker säkert på ”vår Fader” eller ”Fader vår” när man nämner ordet bön, den bön som Jesus själv lärde oss och som alla kristna i hela världen och i alla tider har bett. Av just de skälen är den förstås väldigt viktig och värdefull. Men bön kan förstås vara annorlunda än den. Bönen kan vara en suck, en tystnad, en gest, något som någon annan formulerat eller något som bara stiger upp ur det egna hjärtat. Någon har sagt att bön är hjärtats samtal med Gud. Den måste inte alltid uttryckas i ord.
I min bil hänger det en liten keramikängel i GPS:en. Den har hängt med i några bilar nu, och ganska många år. Nästan alla i min familj har liknande änglar i sina bilar, och alla är vi nog medvetna om att om vi någonsin behöver en skyddsängel, så är det ute i trafiken. Om jag är trött på vägen hem, eller om väglaget är halt eller tempot hetsigt hos de andra trafikanterna, brukar jag stryka med fingarna över ängeln. Det är också en bön, om än utan ord, och det lugnar. Själva ängeln har förstås inga som helst inneboende egenskaper, men den ger mig ett fokus och det känns bra. När jag sedan kommer välbehållen fram, stryker jag ängeln en gång till. Då är bönen ett tack för att resan trots allt gick bra.
Vi tänker nog gärna också att bön betyder att man knäpper sina händer. Jag vet inte varför det är så, men tror att det handlar om att fokusera. Om du knäpper händerna, kan de inte vara sysselsatta med något annat. Men om man hellre (som jag) vill ha händerna vilande i varandra i knät eller på något annat sätt, så går det förstås också bra. Ibland känns det bra att blunda, ibland att fästa blicken på något.
Så börjar bönen: i det yttre. I händerna och blicken och ordens vara eller icke vara. I att bli stilla. Först kan det kännas oroligt i kroppen - många av oss är inte vana vid overksamhet. Men om man står ut med oron, väntar ut den, då kan något annat infinna sig.
När jag gått i väggen i början av maj förra året, var det en väldans oro i både kropp och själ. Stressen hade varit mitt bränsle så länge att jag helt tappat bort mig själv och mitt centrum. Bönen var bara ord, allting skedde med en rastlöshet som är svår att beskriva. Att bli sjukskriven hjälpte inte till en början, för även om jag förlorat energin så fanns oron kvar, och jag höll den borta genom att alltid ha lurar i öronen och radion eller någon ljudbok på. Och dessutom alltid något för händer. Ett tag gick det så långt att jag började brodera - något som jag aldrig har och aldrig kommer att förstå nöjet med.
Så blev det midsommarhelg. Någon av de dagarna drog ett åskväder in, och det råkar vara något av det bästa jag vet. Jag öppnade balkongdörren, satte mig i soffan med mitt broderi och väntade på det härliga mullrandet. Det var inte mycket till åskväder, och långt mellan knallarna. Men där och då hände det något alldeles förunderligt märkligt. I tystnaden och den förhållandevisa sysslolösheten fann jag att jag plötsligt bottnade i mig själv. Det var nästan en fysisk känsla, som någon som trampat vatten till utmattningens gräns och äntligen känner sand under fötterna. Det är ju såhär det känns att vila, det var en känsla jag inte haft på flera år! Och en känsla som jag helt säkert inte funnit om jag inte vågat mig på stillheten och tystnaden. Så tack Gud för det åskvädret! Även om jag tappar fotfästet jämt och ständigt, så vet jag nu hur det är tänkt att det skall kännas och märker när känslan fattas.
Måste man tro för att be? Mitt svar, som jag delar med många, är nej. Man måste inte tro. Man kan be sig till en tro. Kanske är det enda vägen att gå, när man tänker efter? Ihärdighet och tålamod är nyckelorden. Och mod att våga språnget.
Det leder ju snart över till frågan om bönesvar. ”Be, så skall ni få”, säger Jesus bland annat i Matteus 7:7. Gör Gud allt vi ber om, ger Gud allt vi vill ha? Men det, kära vänner, är ämne för ett helt eget blogginlägg en annan gång, för nu har texten redan blivit alldeles för lång. Till den gången får min uppmaning och uppmuntran vara: be! Så ofta och på så många sätt du kan komma på! Jag vågar lova att du med tiden inte vill vara utan bön.
En vilsam dag, rik på böner!
Önskar Lina
Tack för fin läsning