Idag blir det nog en smula förvirrat och ostrukturerat, det är många tankar som rör sig i huvudet. Och dessutom tänkte jag försöka mig på att skriva om kvantmekanik. Igen! Jag vet att jag skrev om det ett tidigare år, men jag kan inte riktigt låta bli.

 

 

För ett par dagar sedan berättades i många media om den stora, nya vetenskapliga upptäckten: spår av gravitationsvågor i den kosmiska bakgrundsstrålningen. Och i såväl radio som på TV gör de stackars journalisterna och kommentatorerna vad de kan för att förklara vad detta innebär för vår förståelse av universum. Varje förklaring blir samtidigt en förenkling, och ju enklare man gör det, desto längre bort från den faktiska sanningen kommer man. Ännu lite längre tillbaka hörde jag i en intervju en kvantfysiker säga att om du inte känner dig snurrig efter att ha försökt sätta dig in i den kvantmekaniska världen, då har du sannolikt inte fattat någonting.

 

 

Jag skall inte göra anspråk på att förstå ett endaste dyft av den där kvantfysiken, men den fascinerar mig. Tanken på att själva närvaron av en observatör är det som skapar ordning i partikelvärlden, att en iakttagare kan "tvinga" en partikel att befinna sig på en plats istället för överallt samtidigt, det är något som får det att svindla. Vem är i så fall observatören? Vi människor? Gud? Samtidigt skall man passa sig för att göra jämförelser mellan detta pyttemikrokosmos och vår dagliga värld, så mycket har jag åtminstone förstått. Det är inte alltid som uttrycket "som ovan, så ock nedan" stämmer.

 

 

Och så tänker jag, att det är minst lika fascinerande att vi människor i allmänhet tar till oss det inom vetenskapen sagda, fastän vi oftast inte själva har den minsta möjlighet att pröva sanningshalten i det som påstås. När universum var en miljarddels miljarddels sekund gammalt och yngre än så, så expanderade tid och rum med en alldeles svindlande hastighet, många gånger snabbare än ljuset. Ingenting kan färdas snabbare än ljuset, har vi fått lära oss, men eftersom det här inte handlar om någonting inom rumtiden utan rumtiden i sig, så är det ändå möjligt. Fascinerande, eller hur? Bevisa det, ni som kan!

 

 

Eller ett lite mer vardagligt exempel: du stiger upp tidigt och ser solen flyta upp över horisonten. Åtta minuter tar det innan strålarna från vår stjärna i universum når den lilla stenklump som är vårt hem. Hur vet vi det? Jo, för att någon har sagt till oss att det är så! De flesta av oss har varken kunskap eller möjlighet att själva pröva om det verkligen stämmer. Ändå tror vi på att det är sant! Nu menar jag inte att vetenskapen har fel, verkligen inte, men det är värt att tänka på att vissa former av kunskap och erfarenhet värderas högre än annan. I samhället, men kanske också i det egna livet?

 

 

Det har, till och från i kristenhetens historia, diskuterats sanningshalt och bevis för det ena eller det andra inom religionen. När jag säger att jag tror, så möts jag ofta av skeptiska miner och på sin höjd ett uttryck för en önskan om att man själv inte skulle vara så tvivlande. Min vän F, som bland mycket annat är filosof, menar att vi aldrig kan vetenskapligt bevisa någonting som rör religiös tro, eftersom de båda inte bara rör sig på olika planhalvor - de spelar inte ens samma spel. I en ganska gammal och väldigt fin film "6 lektioner i kärlek", säger någon: "du kan inte prata om musik. Att prata om musik är som att försöka dansa arkitektur." Musik skall alltså upplevas. Och tro? Nog för att vi kan - och bör - prata om tro, men ytterst kan vi aldrig bevisa den.

 

 

Humanekologen Per Johansson har sagt, att tro finner man genom att leta i själens djup. När man hör religiösa utsagor, när man tar del av ett religiöst sammanhang, får man försöka känna djupt inom sig ifall det väcker någon form av längtan eller reaktion. Och sedan får man släppa taget om förnuftet, för det har ändå inte där att göra (som Kierkegaard sa). Det tycker jag är en fin beskrivning.

 

 

Så idag får den andliga övningen vara att fundera lite över vilka auktoriteter du har i ditt liv (och jag i mitt)! Varför tror du på somliga, men tvivlar på andra? Och då menar jag inte att allt som prästen säger nödvändigtvis skulle vara sant (den tiden är tack och lov förbi när man trodde det), men det finns ju andra kloka människor, och inte minst en flertusenårig samlad erfarenhet av vad det är att vara människa, av vem den där Gud är och inte minst hur denne Gud gör sig synlig hos oss människor. Kanske är det dags att ge den erfarenheten lite mer utrymme i det egna livet? Kanske finns det rentav en egen erfarenhet att göra?

 

 

Det är väl något värt att fundera över denna dag?

God tankefärd!

 

önskar Lina