Häromdagen råkade jag av en slump läsa om världens längsta musikstycke. Det är orgelstycket "as slow as possible" av kompositören John Cage, som började spelas i en kyrka i tyska Halberstadt den 5 september 2001. Då slogs det första slaget med dirigentens taktpinne. Sedan följde - allt enligt partituret - en 17 månader lång paus. Den 5 februari 2003 kom det första ackordet (vars längd jag inte känner till), och det andra ackordet spelades 18 månader senare. Hela verket beräknas vara färdigspelat den 5 september 2640, alltså 639 år efter dess början.

 

Jag skrattade gott åt läsningen och experimentet. Att tänka sig hur världen ser ut om dryga 600 år går helt enkelt inte. Finns verkligen katedralen i Halberstadt kvar när så lång tid förflutit? Och orgeln? Inte kan det väl finnas människor i framtiden som, om uttrycket tillåts, tar över taktpinnen generation efter generation så att verket kan fortlöpa? Är det ett skämt, eller tror herr Cage på fullaste allvar att detta musikaliska konstverk kommer att genomföras, långt efter det att han själv lämnat jordelivet?

 

Så slår jag upp Halberstadt på nätet. Katedralen stod färdigbyggd år 1491. Det är nästan 600 år sedan. Undrar om de människor som murade dess väggar och reste dess takstolar tänkte sig en tidsrymd under vilken kyrkan skulle stå kvar? Tusentals gudstjänster måste ha firats genom åren, präster och organister kommit och gått. Körer och dopföljen och brudpar. Tiotusentals eller ännu fler. Undrar om katedralsbyggarna tänkte på det? Undrar om de, där de befann sig mitt i ett oroligt Europa, vågade tänka att den magnifika katedralen skulle stå kvar århundraden senare?

 

Det är både skrämmande och fascinerande att tänka på tiden. Somliga mått, som solens eller jordens ålder, är så gigantiska att det inte går att greppa. Och ibland kan det vara svårt också i det egna livet att förstå vart tiden tar vägen. Barn som växer, släktingar som åldras, det där ansiktet som möter en i spegeln som plötsligt bär spår av tid som förflutit. Men hur gick det till? Alla dessa dagar och år, vart tar de vägen? Samtidigt finns det perioder i livet då det känns som om klockan har stannat och ingenting händer. Ja, det är svårt med tid.

 

I Predikaren står det: allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Allt har sin tid. Det finns mycket visdom i de orden. I mitt eget liv kan jag se att det är när jag forcerat och inte vågat eller velat vänta in som det blir tokigt. Någon gång har jag väntat alltför länge, men oftast är det att inte vänta in som är problemet. Jag har för bråttom, tycker att jag har för lite tid, vill se resultat. Det kan handla om allt från att jäsa en bröddeg till att fatta livsavgörande beslut. Kanske (och det vill jag gärna inbilla mig) handlar det om ungdomlig otålighet, men jag har så pass många år bakom mig nu att det nog inte räcker som ursäkt. Och om jag lyfter blicken kan jag se att mycket i vårt samhälle tyder på att alltför många har bråttom. Men bråttom till vad? Eller handlar det om en existentiell oro som till varje pris måste tystas ner genom ständig rörelse, ständig aktivitet?

 

Det finns en tid för allt som sker under himlen. Bara du kan veta vad det är tid för i ditt liv just nu (bortom alla de där sakerna vi inbillar oss att vi "måste"), och inte ens du kan veta det om du inte lyssnar på ditt inre. Så det kanske kan få vara den andliga övningen denna vädermässigt lovande lördag?

 

Om framtiden kan vi inte veta någonting. Kanske står katedralen i Halberstadt kvar år 2640, kanske klingar från orgeln de sista tonerna i världens längsta musikstycke ut den där dagen i september. Kanske ser världen helt annorlunda ut när den tiden kommer. Kanske finns inte världen kvar. Vi kan inte veta, och det är bra så. Vår tid här på jorden är begränsad, det är det enda vi vet. Vi kan bara göra något av den tid som vi har fått, och den enda tid vi kan vara säkra på att vi har är den som är just nu.

 

Ta vara på din dag!

Kramar Lina