Maken hade köpt ett bälte på second hand. Själva spännet tyckte han om, men inte läderremmen, och hemma låg ett bälte av fint läder men med fult spänne. Så igår kväll skulle jag hjälpa till att byta spänne på bältet.

 

Min lilla plåtask med verktyg från sadelmakarutbildningen på gymnasiet hade inte blivit öppnad på många år, men där fanns allt som krävdes för detta enkla uppdrag: vaxad lintråd och nålar. Medan jag pillade upp den med nylontråd maskinsydda sömmen på bältet, och sedan trädde tråden i båda ändar och började sy med "riktig" sadelmakarsöm, kom jag på mig själv med att le. Och det var inte vilket leende som helst, det var ett sant stolt leende. Ett sådant som man växer av. Jag tror inte att maken ser någon större skillnad på en maskinsydd nylonsöm och en sadelmakarsöm i rätt material, och inte spelar det någon större roll när sömmen dessutom sitter på undersidan av ett spänne. Men trots att jag ju inte är sadelmakare till yrket, och sannolikt aldrig kommer att bli det heller, så kände jag nog där och då något som verkar vara mer eller mindre utrotningshotat i vår tid: yrkesstolthet. Att sy en enkel söm i på förhand gjorda hål är inte särskilt svårt, men ändå, jag kände att det här kan jag, och jag vet att jag gör det bra alldeles oavsett om någon lägger märke till det eller inte.

 

Och så minns jag en gång när jag upptäckt att det fanns en mangel i anslutning till tvättstugan där jag bodde. När jag var liten och skulle sova över hos mormor, minns jag att hon alltid frågade vilka lakan vi skulle bädda med i bäddsoffan. Det fanns rosa och blå (det här var på 80-talet), och så fanns det gamla, vita, manglade lakan som låg prydligt hopvikta och som nästan krasade när man vek upp dem. Jag ville alltid ha de vita lakanen. De hade en helt annan känsla. Så när jag hittat den där mangeln i källaren, hämtade jag mormor som vid det här laget var ganska gammal och ganska skröplig. Jag frågade henne om hon kunde lära mig att mangla. Och då skedde det märkliga, att mormor som nog alltid varit mer intresserad av litteratur och poesi än av hemarbete (trots att hon sysslat med städning och matlagning i hela sitt liv), sken upp och plötsligt hade all energi i världen. Hon visade hur man fuktar och viker och manglar och lägger på tork, ja alla manglingens hemligheter fick jag lära mig den där eftermiddagen i källaren. Också det tror jag var ett uttryck för någon slags yrkesstolthet. Och manglar, det gör jag än. Och vita lakan skall det vara.

 

För ett tag sedan pratade jag med en man inom cateringbranschen om just det där med yrkesstolthet. Inom hans gebit handlar det om god service, ett öga för när man skall hålla sig undan och när man skall finnas till hands, god mat förstås och i tillräcklig mängd, och en extra kopp kaffe utöver det som beställts ifall så önskas. Snygg uppläggning på serveringsfaten kan man gott kosta på sig, tyckte han, och ett trevligt bemötande är en självklarhet. Och jag beundrar honom för den stolthet med vilken han talade om vikten av att göra ett bra jobb.

 

Vad är yrkesstolthet? För mig handlar det inte alls om något slags ängsligt bekräftelsebehov där man måste prestera för att motivera sin egen existens, snarare tvärtom. Yrkesstolthet handlar om att veta sig ha kunskapen inom det område där man verkar, att vara nöjd med att man själv känner att man gjort ett gott arbete även om ingen annan lägger märke till det. Det är ingen tävling, det spelar inte så stor roll om någon annan gör det bättre. Yrkesstolthet handlar också om en glädje i att få göra något på ett bra sätt, med god kvalité vare sig det handlar om materiella ting eller icke-materiella. Och det arbete som kommer ur en yrkesstolt människas hand är ofta mer genuint, på något plan mer varaktigt än annat arbete. Åtminstone inbillar jag mig det.

 

Paulus var också sadelmakare (eller tältmakare, lite beroende på vem man frågar). Han skriver i första Korinthierbrevet om kristenheten som en kropp, där de olika lemmarna har olika funktioner. "Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Och om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?" (1 Kor 12:17). Några verser före det skriver han om de olika gåvor som vi alla har fått och som kompletterar varandra så att vi tillsammans bildar en helhet. Ingen del av de här lemmarna i kroppen, ingen av de olika gåvor som vi alla har fått är finare eller bättre än de andra, poängen är hela tiden att vi tillsammans utgör helheten. Eller som Pia Sundhage uttryckt det: "tillsammans är jag bäst".

 

"Du skall veta din plats", säger man på ett nedtryckande sätt. Det är inget positivt uttryck. Men tänk, om man kunde vända de orden till något gott? Att veta sin plats, att känna sina styrkor och vara stolt och glad över dem och vad de kan göra för att bidra till helheten. Och att också känna sina svagheter, så att man kan ta hjälp av andra för att resultatet ändå skall bli gott. Är inte det en väldigt god och farbar väg framåt i livet? Jag vet vad jag är bra på; det gör mig inte mer värd eller högre ställd än någon annan. Och jag vet vad jag inte är så bra på, och det gör att jag kan ge plats åt någon annan att vara viktig för helheten på det området. Vilken vila det finns i det tänkesättet! Jag måste inte vara bäst på allt!

 

Ja, tänk vad mycket ett byte av spänne i ett gammalt bälte kan få en att fundera på. Fram för yrkesstoltheten! Fram för stolthet över huvudtaget! Den måste inte vara nedlåtande mot andra, den måste inte finnas på andras bekostnad. Men nog måste den få finnas?

 

Ha en riktigt fin dag!

kram Lina