Gårdagens mässa i Algutsboda blev stämningsfull och fin. För er som inte var där, eller för er som var där men inte var där mentalt, eller för er som (liksom jag) lider av dåligt minne, kommer här gårdagens betraktelse:

 

Så är det nu fasta igen. Äntligen! Så känner jag. Men för många förknippas nog fastetiden med späkning, förbud och allvar. Att avstå från saker. Och det är ju helt rätt på ett sätt, fastan handlar om att sätta upp gränser, att ha det allvarligt, att avstå. Men varför i hela friden skulle det vara en dålig sak?

 

Jag är ju, som flera av er vet, hemskt förtjust i symboler. Symboler är som bilder som i sig själva inte betyder ett skvatt, men som vi genom en gemensam förståelse fyller med mening och innehåll. Symboler kan vara oerhört starka och betydelsefulla, och till god hjälp. Och i år när jag tänker på fastetiden, så tänker jag på hakparenteser.

 

Ni vet, de där kantiga parenteserna som sluter om några punkter i ett citat för att visa att man uteslutit något ur citatet. Punkterna i en sådan symbol kallas för uteslutningstecken, och när jag googlade på begreppet hakparentes så stod det så fint: ”de används tillsammans med uteslutningstecknet vid citering för att ange att något som upplevs som mindre viktigt uteslutits”. Det är tänkvärda ord som mycket väl kan höra samman med fastan.

Att utesluta något som upplevs som mindre viktigt. Att skapa en parentes i livet och tiden, som liksom kan knuffa undan allt görande och varande och skapa lite rymd. Nog låter det lite lockande ändå? Fastetiden uppmuntrar till det, till att avstå något. Den ger oss en avgränsad tid under året för att göra något annorlunda. Men det är förstås inte själva tomrummet i sig som är grejen, utan vad som händer där.

 

Kommer ni ihåg berättelsen om Elia på berget Horeb? Profeten Elia har gett sig upp på det där berget för att möta Gud. Och så står det: ”en stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick och ställde sig vid ingången till grottan.” I det stilla suset, där var Gud. Och de hebreiska orden för ett stilla sus kan lika gärna översättas med orden ”ljudet av en tystnad”. I tystnaden möter vi Gud. I tomrummet. Kanske i den där hakparentesen.

 

I psaltarpsalmen som vi hörde nyss, så kan vi följa en rörelse som åtminstone för mig är väldigt bekant. David, som har skrivit psalmen berättar hur han tiger och är tyngd av skuld. ”Så länge jag teg tynade jag bort”, står det. Men så händer det något, David börjar tala med Gud. Pratar om sin känsla av synd och skuld, och då vänder det. Relationen blir återupprättad igen.

Det verkar inte som om det är syndabekännelsen som är huvudsaken i den här texten, utan själva samtalet. Så länge David tiger, är det tungt. Men när han börjar tala igen, så återupptas relationen. Och tro är ju, som bekant, relation. Den relation som Gud vill ha med oss hela tiden, men som vi tenderar att komma bort från, och förhoppningsvis också återvända till, gång på gång.

 

Och av just det skälet behöver vi nog de där fastetiderna i livet, då vi får avgränsa tid och energi för att vara tillgängliga för Gud. Vi behöver våra hakparenteser i livet, lite tystnad och stillhet för att kunna höra och känna vad Gud, som vill oss det allra bästa, vill säga oss.

 

Att utesluta något som upplevs som mindre viktigt. Att sätta upp lite goda gränser under de veckor som kommer. Bara du kan veta om du vill ta emot fastetidens möjligheter. Bara du kan veta vilka gränser du behöver. Ingen kan göra det åt dig. Precis som allt gott som kommer ifrån Gud, som kärleken, tron och nåden, så är fastan inget krav utan ett erbjudande. Och du bestämmer om du vill ta emot det.

 

Så är det, tror jag. Ha nu en riktigt fin torsdag!

Kram Lina