Kära vänner, en glad och välsignad påsk! Med dagens inlägg är det så slut på årets fasteblogg. Tack till alla er som läst, som delat tankar både här och IRL. För den som vill, är jag tillgänglig som vanligt på Facebook, mail, telefon och när det står en liten, gul och hemskt smutsig bil utanför Sockenstugan. ;o)

 

 

Här kommer påsknattens predikan:

 

För ganska många veckor sedan, i början av fastan, satt jag och bläddrade i almanackan. När jag fick upp den här veckan i kalendern, fick jag syn på något som fick mig att skratta rakt ut, för det var så bra. ”Nu vet jag precis vad jag skall säga på påsknatten”, tänkte jag. Som ni alla vet, så flyttar påsken på sig. Första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen är påskdagen, så den kan faktiskt hamna lite när som helst mellan 22 mars och 25 april. Men i år har det blivit så att påskafton inföll den 26 mars. Och vet ni vem som har namnsdag det datumet? Emanuel! Det är ju fantastiskt!

 

Det finns flera profetior i Gamla testamentet om Messias som skulle komma, och en av dessa profetior är de kända orden: ”se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”. Immanuel betyder ”Gud med oss”. Nu fick ju Jesus heta Jesus som bekant, eller Yeshua, men när man talar om namn i Bibelns värld så är det inte nödvändigtvis tilltalsnamnet man menar. Istället handlar det mer om en beskrivning av personen, och med Jesus kan man verkligen säga att Immanuel är en god beskrivning. ”Gud med oss”.

 

Ingenstans på kyrkoåret är det väl så tydligt och så viktigt som de här dagarna, när påskens hela drama återberättas och återupplevs som om det hände just nu. Gud är med oss. Gud blev människa, han blev en man som vandrade på jorden på en bestämd plats vid en bestämd tid, som berättade för människor om hur Gud är en Gud som älskar och som vill relation med var och en av oss, och han visade det genom att inkludera människor: bota sjuka, röra vid de utstötta, lyfta fram barnen, kämpa mot korruption och förtryck och mycket mer.

 

Gud blev en människa som gick den svåra vägen, som utstod ett ofattbart lidande, ångest och slutligen döden för kärlekens skull, så att ingen enda människa som lider gör det ensam. Gud är där. Jesus gick före.

 

Men det slutade inte där! Något förunderligt sker i gravens mörker, ett mysterium, något som vi nog inte kan förstå med huvudet men känna i hjärtat. Livet vann! Och genom det som händer den här natten, det som är den kristna trons absoluta centrum och brännpunkt, så är livet vunnet också för oss alla. För evigt.

 

Döden, den död som vi alla måste möta en gång, är inte slutet utan en ny början. Och tills den dagen kommer är det vår uppgift att berätta om det här, att sprida budskapet om liv och hopp på de sätt vi kan. Att göra världen lite bättre.

 

Ja, det som händer den här natten är centrum. Alla gudstjänster vi firar under hela året är på ett sätt en kommentar till påskens budskap. Påskljuset är tänt alla gudstjänster utom långfredagen, som en påminnelse om det. Utan påsken, ingen kyrka. Påskljuset lyser, eftersom Jesus lever.

 

Så vad får då påskens budskap för återklang i våra liv? Det kan jag inte svara på. Det måste du göra själv. Vad spelar påsken för roll i ditt liv, just här och just nu? På ett teologiskt plan så handlar Jesu seger över döden om försoning. Om att vägen till Gud alltid skall vara öppen för oss. Om förlåtelse och upprättelse.

 

Så låt mig få avsluta den här predikan med en variant på förlåtelsens ord som jag tycker mycket om. De handlar om vad det betyder att Gud är med oss, de handlar om påskens budskap, och de rymmer också en uppmaning till oss att bära påskens budskap vidare. Om ni inte minns något annat alls av den här predikan sedan, så kom ihåg det här för det är det viktigaste:

 

Du är förlåten, du får förlåta andra.

Du är försonad, låt försona dig med andra.

Du är upprättad, upprätta andra. Amen.