Jag hade hört ryktas att de redan kommit, men ännu inte sett dem med egna ögon. Min kära mor talade om att de fanns på Höglandet redan, så rimligen borde de finnas också här, där vi brukar ligga åtminstone någon vecka före i tiden. Men icke. Trots att jag spanat idogt, hade jag inte sett dem än. Tänk om de inte fanns här, dit vi flyttat? I så fall måste vi genast flytta härifrån, för jag kan inte bo någonstans där de inte finns!

Men så, i måndags, gick vi en promenad i skogen som leder ner mot ån, och där var de plötsligt. Jag förstår inte varför jag inte sett dem förut, för de var varken få eller särskilt väl gömda. Men nu, när jag fått syn på dem, var de plötsligt överallt – vitsipporna. Dessa fantastiska små blommor med kronblad som av vitaste sammet och blad i vackraste skogsgrönt. Inget är vår för mig så som vitsipporna. Och de doftar, har du tänkt på det? Om en tar in en bukett och sticker ner näsan bland blommorna, kan en känna en fantastisk, frisk doft, som av ren klorofyll.

Jag är fånigt förtjust i blommor. I allt som lever och växer, för all del. Att ett litet frö kan växa upp till en generös tomatplanta, en doftande lavendel eller en tremeters solros, det upphör inte att fascinera. Likadant är det med de vilda djuren. Den första humlan som surrar förbi på våren – den måste jag stanna upp och njuta av. Liksom den första citronfjärilen. De fyra rådjuren jag såg häromdagen. Och något av det bästa jag vet, det är att bara ligga på marken och titta upp mot himlen och se svalorna dansa fram högt däruppe. Naturromantisk? Det kan du skriva upp! Och jag vill inte ha det på något annat sätt. För mig skulle livet vara så oerhört trist om jag var likgiltig inför Skapelsen.

Och nu är de här, vitsipporna. Nog hör det till en av välsignelserna med att bo så långt norrut som vi gör, att vi får längta efter årstiderna. Alla längtar inte efter samma sak, men det finns alltid de som längtar efter en vit jul, de första vårtecknen, årets första dopp i havet eller att få gå bland prasslande löv om hösten. Längtan skapar en riktning i oss, och om det vi längtar efter är gott så är det också en god riktning. Och i förlängningen finns också möjligheten där, att längtan kan få övergå i tacksamhet. Om vi vill. Om vi tar vara på vår längtan och vår förundran. Då krävs det så lite egentligen. Det kan räcka med en vitsippa. Eller doften av tinad jord. Sådant som ger livet mening, bara genom att finnas till.

Så hur är det med dig? Vad väcker din förundran, din tacksamhet? Kan du söka upp det idag, eller åtminstone väcka minnet av det i tanken? Jag tror att den tacksamheten har en riktning vare sig vi tänker på det eller inte, och den riktningen kallas för Gud. Svårare än så är det faktiskt inte att be. Svårare än så är det faktiskt inte att tro.

Önskar dig en välsignad, förundrad dag!

Lina