Den första koltrasten
Förra året höll jag en så kallad narrativ predikan på påsknatten, när jag lät en av kvinnorna vid graven få berätta om sin upplevelse. Den predikan, som jag tänkte dela här som ett sista inlägg för i år, heter Koltrasten. Idén kom från en rad i en psalm som är en av de där som jag återkommer till gång på gång, eftersom den är så väldigt vacker och som får bli dagens blogginlägg. Det är en av de lite nyare psalmerna i psalmboken, "bara" 20 år gammal, och det är två riktiga giganter som skrivit text och musik: Ylva Eggehorn och Benny Andersson. Sök gärna upp sången, den finns på Spotify, och njut av både text och en underbar melodi!
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv skall bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
En mycket fin psalm. Glömmer aldrig när du sjöng den på en gudstjänst i Bäckseda kyrka, så vackert