Idag, liksom alltid på påskafton, tänker jag på det där med att vänta. Det är inte nutidsmänniskans bästa gren direkt, men det kan komma så mycket gott ur att vänta. Men en slags väntan som är näst intill outhärdlig, det är väntan på att få bli frisk. För ganska länge sedan nu hade jag en vän som led av återkommande årstidsbundna depressioner. Varje år när hösten närmade sig, visste hen att det inte bara var det yttre mörkret som kröp allt närmre, utan också det inre. Och hen visste också, av bitter erfarenhet, att det inte fanns någon behandling som kunde ge mer än en svag lindring. Det är en fruktansvärd sjukdom.

Så skildes våra vägar och jag flyttade ganska långt bort från min vän. En höst blev jag påmind om vännens sjukdom genom en hälsning, och kände att jag ville skicka några ord till tröst. Men vad skriver man? Finns det ens någon tröst att ge? Till slut lånade jag orden från en psalm som är en av de där som följt mig, och som faktiskt gett mig tröst när mitt inre mörker sänkt sig över sinnet. Det är en psalm om att vänta, en psalm som också kan passa såhär på påskafton när vi står på tröskeln till dagbräckningen, när det är som att själva världen håller andan för det drama som alldeles strax – men inte än – skall utspela sig ännu en gång.

Psalm 205

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.

All din stora längtan Herren hör och ser.

Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.

Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

Genom din ångest, när allt är svårt,

delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.

All din stora längtan Herren hör och ser.

Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.

Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort.

Framtiden väntar, vila i tro,

kornet som nu slumrar snart börjar gro.

Text: P Harling 1980 efter JF Räder 1848

Musik: O Olsson 1921