När jag gick på pastoralinstitutet i Lund, det sista årets utbildning då man äntligen får gå från teori till praktik och lära sig ”hantverket” att vara präst, så hade vi temaveckor inför jul och påsk då vi delades in i grupper och gjorde en särskild fördjupning på olika sätt, som vi sedan delade med de andra. 

Den våren var det samma årgångs texter som det är i år, nämligen Johannesserien, och som ni märker så är den serien lite annorlunda. De andra tre evangelisterna berättar om nattvarden, den sista måltiden, men även om Johannes nämner att det är en måltid, så lägger han istället fokus på när Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Det är ett spännande tema att ta sig an, och jag råkade hamna i den grupp som hade ansvar just för fotatvagningen, som det så fint heter. Det var jag och Per och Magnus, två vänner som jag lärt känna väl och tyckte mycket om. 

Vi bestämde att vi skulle ha fotatvagning som vår del av påskvandringen, att våra klasskamrater och lärare skulle få fötterna tvättade av oss som en påminnelse om när Jesus gjorde så med sina lärjungar. Det förekommer ibland i kyrkorna, och även påven Franciskus har ju också tvättat fötterna på fängelseinterner vid åtminstone ett tillfälle. 

Det är ju bra att öva lite först, så att vi liksom har tekniken inne, resonerade vi, och letade fram en kanna och ett tvättfat och några handdukar. Det föll på min lott att bli tvättad först av Magnus, och det är här som det börjar bli psykologiskt väldigt intressant! För när jag skulle dra av mig strumporna, började jag tveka och ursäkta mig. 

”Nu är ju inte mina fötter redo för sommarsäsongen direkt”, sa jag, som för att förebereda Magnus på att fötterna nog inte var så fräscha. Och jag kände mig väldigt utlämnad och osäker. Fötterna är ju faktiskt en ganska privat sak, och tänk om jag hade filat hälarna lite bättre och fixat tånaglarna, och vad skall han nu tänka om mina fötter! 

Men när jag väl kommit över den där osäkerheten och Magnus försäkrat mig om att han inte brydde sig ett dugg om min fotstatus, så tvättade han dem och det var en häftig känsla. Att vara barfota och utlämnad men samtidigt bli så omhändertagen, det var starkt. Och att sedan få tvätta Pers fötter, det var också väldigt fint att få göra. Han var inte alls lika nojig som jag, och det är väl olika förstås hur pass privata man tycker att ens fötter är. 

Ändå tror jag att det är en spärr att komma över för de flesta. Fötterna är inte som händerna. Tar i hand, det gör vi ju för det mesta utan att tveka, men fötterna lever sitt liv instängda i skor (åtminstone vintertid) och blir kanske lite ofräscha och inget att precis vara stolt över. Likadant var det faktiskt också på Jesu tid, fast värre. 

De judiska renhetslagarna, de innebar ju många olika saker, och bland annat att olika delar av kroppen hade olika värdighet. En del saker, som huvudet och händerna, var rena och värdiga kroppsdelar. Men fötterna, de var orena och ovärdiga. Det var ju fötterna som trampade runt i dammet och smutsen hela dagarna, så rent bokstavligen var de nog inte så rena. Men även på ett rituellt plan ansågs fötterna vara orena, och den orenheten smittade liksom av sig om man tog i dem. 

Och det är nog bra att veta för att kunna förstå varför Simon Petrus blir så upprörd när Jesus vill tvätta hans fötter. Det handlar inte bara om att deras rabbi, deras lärare och ledare beter sig som en simpel tjänare, utan också att han vill ta i Petrus fötter och på så vis bli oren. Det är en oerhörd sak att göra, så gör man bara inte! 

Men för Jesu vidkommande finns det ingen orenhet, det visar han gång på gång när han vidrör sjuka och beblandar sig med syndare. Han är inte rädd för det som är fult och smutsigt, hans fokus är människan bortom skammen. Och när Petrus inte vill bli tvättad, säger Jesus: ”då har du ingen gemenskap med mig.” Kanske betyder det att själva förutsättningen för att leva sant tillsammans med Jesus, är att man vågar släppa på värdighetstänket och det man skäms för, att man vågar vara precis som man är. För är det inte så? Det kan vara oerhört tröttsamt att umgås med någon som bara visar upp en fin fasad, och aldrig kan man lära känna någon på riktigt om den personen inte är sig själv. 

Jesus är inte intresserad av våra ytor och fasader. Han vill komma nära, han vill tvätta våra fötter, och genom det vill han också vara en förebild för oss i hur vi bör vara mot varandra. Att inte vara rädda för det som är lite skämmigt eller som vi tycker är fult. Att våga vara människor inför varandra, på riktigt. 

Ikväll skall vi fira nattvard tillsammans, denna kväll när det firas nattvard över hela jorden på så många språk och med så många miljoner människor. Också här vill Jesus möta oss - inte våra värdiga och välputsade ytor, utan hela oss. Med allt vad vi har av gott och ont, av stolthet och skam. Allt ryms här i vår gudstjänst och vår måltid. Och när orden sägs: ”för dig utgiven” - då är det inte för dina många goda kvalitéers skull som Jesus älskar dig och vill vara dig nära. Han vill vara nära hela dig. För att du är du. För att du finns. Det är det enda skälet. Visst är det något värt att tänka på? Amen!