En person som står mig nära berättade häromveckan om en händelse han varit med om i bastun, och som fått honom att tänka till. Personen som berättade det här har ett ganska kraftigt synfel, som gör att han behöver sina glasögon för att kunna urskilja annat än konturer hos exempelvis de människor han möter. Och ibland kan det visa sig vara riktigt bra!

Det hela utspelade sig alltså i simhallens bastu, där varje vettig människa låter glasögonen stanna utanför värmen. Så gjorde också huvudpersonen i den här berättelsen, när han tog plats på en lav för att slappna av en stund. I bastun fanns också en annan man, och de två började prata så smått. Samtalet rörde sig om ditt och datt, och det var riktigt trevligt. Så var bastandet över, och vår vän duschade av sig och tog sig ut i omklädningsrummet. Fick på sig kläder och glasögon.

Så börjar en man prata med honom, som om de kände varandra, och vår vän inser efter en stund att det är mannen som satt i bastun tidigare. Och det är här som det blir riktigt spännande, för i och med att vännen nu har fått på sig glasögonen, kan han också se hur personen han pratar med ser ut. Och när han senare berättade det här för mig, sade han: ”när jag väl såg hans ansikte, insåg jag också att om jag sett honom från början, hade vi aldrig kunnat ha det där samtalet. Mannen såg tuff ut, självsäker och lite ranghög sådär, och sådana människor får mig alltid på defensiven. Även om han verkligen inte var sådan som han såg ut att vara, hade jag satt mig själv i underläge direkt, och då blir det ju inget samtal! Nu hade vi jättetrevligt och pratade som jämlikar istället. Så tänk, det var riktigt bra att jag inte hade glasögon!”

Det finns massor av forskning som visar att vi dömer människor på bråkdelen av en sekund när vi ser dem. Det kan vara olika saker som vi baserar vår bedömning på, som vad personen ser ut att ha för social status, hudfärg, attribut som handväskor, smycken och bilar och så vidare. Du dömer andra. Jag dömer andra. Och andra dömer dig, och mig. Och vi dömer oss själva till att vara bättre, eller sämre, än andra. Mer än en gång har jag fått uppleva hur en enkel plastbit, som ju prästkragen egentligen är, kan skapa såväl tillit och förtroende som avoghet och att människor blir provocerade. Självklart är det ju inte plastbiten i sig, utan vad den representerar som skapar reaktionen, men så är det ju också med alla andra attribut, som piercingar, foppatofflor och longboards. Oftast representerar de nog mest våra egna fördomar. Ibland leder de här fördomarna till att vi sätter oss över andra, ibland att vi placerar oss själva i underläge.

Forskningen säger också att det är svårt att göra sig av med det här dömandet, eller fördomarna – ”glasögonen” om man så vill. Det hör lite till att vara människa. Samtidigt tänker jag, att det är viktigt att vara medveten om dem. Att inte reagera på dem utan att först ha tänkt till. Och att i allt vara respektfull och ödmjuk inför det faktum att det som är normalt (som i ”inom normen”) för mig inte nödvändigtvis är normalt för någon annan. Vi kan faktiskt också byta glasögon, även om det tar lite tid och kraft.

Också här är Jesus ett lysande exempel. Gång efter annan, när människor i nöd söker upp honom, ställer han frågan ”vad vill du att jag skall göra för dig”? För omgivningen måste det ha tett sig som en korkad fråga – är det inte uppenbart? Men för Jesus är det inte självklart att lama ben, blindhet eller krökta ryggar måste vara det som personen har sökt upp honom för – han visar respekt för den andre och låter hen själv få uttrycka sitt behov. Och så säger han ”döm inte, så blir ni inte dömda”. Det är en mening som tål att tänka på.

Så idag vill jag be:

Gud, tack för att du har skapat oss alla olika och unika.

Tack för mångfalden som berikar.

Hjälp mig att bära så få glasögon som möjligt,

så att jag möter människor där de är och utifrån vilka de verkligen är,

istället för att låta mina fördomar styra.

Hjälp mig att möta alla i ögonhöjd.

Amen.