En av de många söndagarna i Trefaldighetstiden har temat "Samhällsansvar", och för ett par år sedan när jag predikade på den söndagen mötte vi i evangeliet en för många bekant figur vid namn Sackaios. Han i trädet, du vet. Och när jag skrev den predikan, lyckades jag också klämma in den psalm som, fastän jag vet att jag har minst två hundra favoritpsalmer, älskar allra mest. Idag blir det både lite Sackaios, lite psalm 288 och lite om samhällsansvar. Det är inte ett tema i fastetiden, men ständigt aktuellt!

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”

Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Lukas 18

Kära vänner, vet ni att en av de många bra sakerna med att vara präst, är att varje söndag är en önskepsalmdag! Okej, så är det väl inte riktigt, men nästan. Idag skall vi sjunga en psalm som jag älskar, nämligen psalm 288, och det är inte bara för att jag tycker så mycket om den som vi skall göra det, utan också för att passar väldigt bra till både temat och evangeliet för idag. Jag tror att Sackaios hade hållt med mig om det. Här är den:

Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar

Ut i en värld där stora risker väntar

Ett med din värld, så vill du vi skall leva

Gud, gör oss djärva!

Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet

Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.

Gud, gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter

Ge fantasi att finna nya medel,

Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.

Gud, gör oss kloka!

Människors krav skall pressa oss, och tvivel,

Oro och jäkt skall tynga våra sinnen.

Låt oss då känna att din kärlek bär oss.

Gud, gör oss glada!

I första versen står det ”ett med din värld, så vill du vi skall leva, Gud, gör oss djärva”. Sackaios levde inte ett med sin värld. Att vara tullindrivare, det var att stå lite utanför eller rentav ovanför, att sko sig på andras bekostnad, att gå den förtryckande maktens ärenden. När han möter Jesus och blir omvänd, så är hans första reaktion inte att dra sig undan samhället, utan att finnas där och hjälpa.

Också vi är kallade att vara kristna i världen, inte att dra oss undan den och inte att låta vår tro vara något som bejakas och utövas någon söndag då och då. Och för att vara kristen i världen och i vardagen, behöver vi vara lite djärva, som psalmversen slutar med. Det krävs mod att stå upp för de svaga, att utmana förtryckande normer och system, att inte löna ont med ont. Ja, vi behöver mod och djärvhet.

I andra versen står det ”krossa vårt skal av värdighet och blyghet. Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska. Gud, gör oss fria!”. I berättelsen om Sackaios kan man ana att han var föraktad av andra, kanske för att han var rik, troligen också för att han samarbetade med ockupationsmakten. Han hade själv valt att stå lite utanför det judiska samhället, men han var också på ett sätt en utstött, föraktad för den han var och det han gjorde.

När en människa blir utstött ur en gemenskap, så händer det ganska ofta att hon intalar sig att hon själv valt sin ensamhet. Det kan göra så oerhört ont att inte få vara med, att man väljer att hellre tänka om sig själv att man inte behöver någon. Men det är ju inte sant, vi behöver alla varandra. Och när vi talar om samhällsansvar, så tänker vi nog gärna att det handlar om vad vi behöver ge. Och det gör det ju också, men inte bara.

För faktum är, att vi behöver ju också få ta emot! Jesus själv hjälper ju människor på olika sätt, men han tar också emot hjälp, och mat och husrum. Där är han en förebild, en förebild som utmanar. Så hur är det med dig? Har du lätt eller svårt för att låta andra människor få hjälpa dig?

I tredje versen står det: ”Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla”. När Sackaios möter Jesus, så händer det något. Och inte bara med honom, i Bibeln kan man ana att det där med att bli sedd av Jesus gör någonting med en. Man får plötsligt andra prioriteringar, andra ambitioner. För Sackaios verkar den där rikedomen inte längre vara lika viktig, han lovar att lämna tillbaka allt han stulit av andra och mer därtill. Det är inte hans fred och hans bröd som är det viktiga, utan allas fred och bröd. Det är en tanke som utmanar också oss.

I fjärde versen står det ”människors krav skall pressa oss, och tvivel, oro och jäkt skall tynga våra sinnen”. Säkert var det inte så att livet blev en dans på rosor för Sackaios efter mötet med Jesus. Säkert förändrades inte andras syn på honom sådär på en gång. Att bli sedd av Jesus, att vilja tillhöra honom och vandra hans väg, det är ingen enkel biljett till ett problemfritt liv.

Att vara kristen är inte att ha garantier för att livet skall flyta på utan problem. Vi är kallade att vara kristna i samhället, och vi är kallade som människor och inte som helgon. Livet är inte lätt, det är som en slingrande stig med många återvändsgränder och kringelikrokar.

Men! Det finns vägmärken längs stigen, och det finns rastplatser för att vila, samla kraft och återta fokus, som i gudstjänsten och nattvarden, som vi skall få dela idag. Det går alltid att vända om när man upptäcker att man hamnat fel.

Jag hoppas att Sackaios kunde fortsätta att gå den väg som öppnade sig för honom när han mötte Jesus, den väg som inte handlar om att sko sig på andras bekostnad, utan att leva med barmhärtighet och människokärlek, och att han, när han mötte på motstånd, kunde få känna att Guds kärlek bär, som psalmversen fortsätter med.

För det är nog nyckeln till hela temat ”samhällsansvar”. Ordet ansvar, det handlar ju om att svara an. Och svara an, det kan vi bara göra om vi ger och tar emot kärlek. Om vi ger kärlek till Gud och till våra medmänniskor, och tar emot kärlek till Gud och våra medmänniskor, så blir ansvaret inte tungt eller svårt, utan ett självklart an - svar.

Ja, det var några tankar utifrån världens bästa psalm och berättelsen om Sackaios. Lite spretigt, jag vet, och svårt att lägga på minnet. Men vill ni komma ihåg vad den här predikan handlade om, så är det ju faktikt inte så svårt. Ta en psalmbok, slå upp psalm 288 och låt texten få bli den alldeles utmärkta bön som den ju faktiskt är. Gud, gör oss djärva, fria, kloka och glada. Amen!