Det var en dag i somras, denna märkliga sommar som aldrig ville ta slut, när det kändes som att inte bara luften, utan också tiden stod stilla. Det var en sommar som väckte många människor ur sin förnekelse av den katastrof vi står mitt uppe i, och i så måtto förde den faktiskt något gott med sig. Av flera skäl hade våren och sommaren varit tuff, och själen var sliten och orken tröt. Jag, maken och några vänner hade åkt ut till Tjärhovet i Kalmar för att ta oss ett dopp.

Av någon märklig anledning är jag hemskt förtjust i Tjärhovet, fastän det egentligen inte är någon badplats utan bara en pir längst ute vid industrihamnen. Det är inte särskilt vackert, nästan alltid blåsigt och ofta luktar det starkt från Lantmännens silo precis intill. Ändå älskar jag den här platsen, kanske för att den är så karg, så oinställsam. Hit söker jag mig ofta när jag behöver tänka, och den här dagen hade vi alltså kommit hit för att bada.

Vattnet svalkade inte precis, men det var ändå uppfriskande att få ta sig ett dopp tillsammans med de andra, och precis som alltid var det med en känsla av att inte bara blivit renare om kroppen, utan också själen på något vis som vi klev upp på den lilla strandremsan och började byta om. Små vågor slog lojt in mot sanden och stenarna, och måsarna flög förbi på sin väg till eller från slottet som ligger bara ett stenkast bort. Jag lämnade vännerna en stund för att gå ut i vattnet och försöka skölja sanden från fötterna, och det var då det hände.

Jag har alltid tagit alla chanser att predika om miljön och klimatfrågorna i kyrkan, både på Tacksägelsedagen och Midsommardagen och helst några gånger till per år, och det har alltid varit på samma tema: ångest leder oss ingen vart, vi måste hitta kärleken och tillhörighetskänslan till allt skapat, förstå det ansvar Gud gett oss att förvalta Skapelsen, för att kunna lösa den situation vi själva har försatt oss i. Och det måste förstås börja i en insikt om var vi står.

Jag tror inte att jag den här dagen hade tänkt mer på klimatet än jag vanligtvis gör, men plötsligt slog mig en känsla så stark att jag svajade till där jag stod med vatten upp över anklarna och blicken ut över Kalmarsund. Det var en bitter känsla, en uppgiven känsla. En hopplöshet så stark att den nästan fick mig att sjunka djupare ner i sanden. "Det är försent" tänkte jag, "det är försent, och vad jag än predikar så är det lönlöst. Jag borde inte säga åt folk att ta ansvar, jag borde få dem att fatta att de måste säga förlåt för att de inte gjorde något medan det fanns tid".

Kanske var det värmen. Kanske var det ingen bra dag över huvud taget. När vi lite senare satte oss på en uteservering för att dricka något svalkande, kunde jag inte för mitt liv rycka upp mig ur den hopplöshet jag hamnat i. Varje leende människa jag såg var bara ännu en som inte begripit, och varje skratt jag hörde var ett obekymrat hån. Om någon i det läget påmint mig om att jag i vanliga fall ju älskar Jakob för hans envishet och aldrig någonsin tappar hoppet, hade vederbörande troligen åkt på en snyting. Må så vara att mörkret aldrig är mörkt för Gud, men för mig var det minsann becksvart.

Känslan satt i hela den dagen, och lite längre än så. Precis som smärtan i en islagen tå klingar av med tiden, så gjorde också den värsta hopplösheten det, men helt och hållet ville den förstås inte gå över. Det vore absurt, eftersom min kris bara var en återspegling av världens kris, och världens högst verkliga kris inte verkade mildras det minsta. Skogarna brann, regnet ville inte komma, ingenting växte på åkrarna, inte ens ogräs. Politikerna gjorde alltför lite, som alltid i den här frågan.

Men så kom den där dagen, när jag läste om den unga tjejen som strejkade från skolan och stod där, i ur och skur, med sitt plakat. Tjejen vars namn snart blev på allas läppar, hon som inte stod där ensam, utan fick fler och fler till sällskap. Rörelsen, fredagsprotesterna som spred sig över världen. Hon som beskrev hur selektiv mutism handlar om att en inte talar om en inte har något att säga, och att det nu var dags att tala. Hon – de – som vänt sin hopplöshet i vrede och kamplust. Som visade på att det egentligen är mycket enkelt – dra slutsatser av den kunskap i vi alla har tillgång till. Och ta konsekvenserna av den kunskapen. Sluta flyg. Dra ner på köttet. Sluta konsumera så förbaskat mycket. Köp inte fleece, sköljmedel eller annan skit som inte behövs. Prioritera klimatfrågan – vad annat kan vara viktigare? Det finns inget relativt i det, så hur svårt kan det vara? Och Greta Thunbergs skarpa ord var som balsam för en uppgiven själ. Jag gillade allt jag såg om henne och rörelsen på Facebook, och delade så mycket jag kunde.

Men så en dag slog det mig: är det verkligen hjärtan och likes hon vill ha? Är det en massa följare, imponerade vuxna som applåderar och hejar på, men själva inte tar sitt ansvar, som Greta och världen behöver? Och, sett ur ett vidare perspektiv: om vi älskar våra barn och barnbarn över allt på jorden, varför flyger vi då? Varför äter vi kött? Älskar vi köttet och flyget och de nya kläderna och dieselbilen mer än vi älskar våra barn och barnbarn? Är vi så berusade av vår rikedom och våra möjligheter?

Sanning och konsekvens. I en tid där till och med fakta och vetenskap relativiseras, fastän vi inte har tid eller råd att hålla på med sådan smörja, är det viktigare än någonsin att ta konsekvenserna av det som är en obestridlig sanning: vi håller på att ta död på planeten. Med våra vanor. Med våra märkliga prioriteringar. Ekosystem kollapsar nu. Inte i framtiden, utan nu. Isarna smälter. Haven blir surare. Koldioxidhalten i luften ökar och ökar. Och det är inte politikernas ansvar. Det är inte andra människors ansvar, långt borta i andra länder. Det är allas vårt ansvar.

Och jag vet ärligt talat inte hur jag skall predika om klimatet i framtiden. Kanske såhär, fastän det knappast lär fylla kyrkorna. Men en sak vet jag: jag vill inte bara lajka saker på Facebook och skicka hjärtan till barn som kämpar för sin överlevnad, jag vill att det skall hända saker på riktigt. Så när det kommer till klimatfrågan, har jag varit mjäkig och fegdiplomatisk för sista gången. Sanning och konsekvens. ”Sanningen skall göra er fria.” Det är Jesus som säger det. Och det är så sant, på så många plan.