"Hur kan du tro på Gud?” Det är inte en fråga jag får särskilt ofta, men det händer. Och när det händer, så finns det alltid en och samma följdfråga: ”hur kan du tro på Gud, när det finns så mycket elände i världen?” 

Och det är en befogad fråga. Om nu Gud har skapat allt, världen och allt som bor i den, alla människor med olika gåvor och förmågor som skall komplettera varandra, människor med både hjärnor och hjärtan, Guds avbild i all sin mångfald - om nu Gud har skapat allt detta, varför denna ondska? Varför krig, varför svält, varför terrorism, varför sjukdomar och illvilja och mobbing och girighet? Varför, Gud, gör du inget? Det är en befogad fråga. Den fråga som kanske mest av allt hindrar människor från att komma till tro. 

Frågan hör samman med ett problem som de lärde har tvistat om och funderat kring i årtusenden, det kallas Teodicéproblemet, och enkelt uttryckt kan man säga att problemet handlar om hur det kan finnas en god Gud när det samtidigt finns så mycket ondska i världen. Många kloka teologer hävdar att Teodicéproblemet inte har något svar, och så är det nog. Varför Gud inte ingriper, det kan vi inte veta. Ändå, tänker jag, just idag på långfredagen - finns inte svaret här? Hänger inte svaret här framme på ett kors? 

Vid första anblicken är korset ännu ett motbevis. Hur kan Gud tillåta att människor torteras till döds på detta fruktansvärda sätt? Varför gör du inget, Gud? Varför ingriper du inte? Han som hänger där är bara en av tusentals människor som korsfästs genom tiderna, varför är du en Gud som tillåter sådant att ske? 

Men det är större än så, det vet vi ju. Det är ingen vanlig man, som hänger där. Det är Gud själv som valt att bli människa för att helt och fullt dela våra villkor. Varför? För att det fanns en skuld att betala? För att väcka vår medkänsla, de människohjärtan som hårdnat och slutit sig? 

För att visa att Guds kärlek är större än vi någonsin kan förstå? För att dela våra mänskliga villkor så helt och fullt att det efter denna dag inte skall finnas en enda mörk vrå i människans inre, en enda erfarenhet av mänskligt lidande som inte Gud har delat, erfarit före oss? Eller kanske allt på en och samma gång? 

Kan vi verkligen, efter att ha vandrat med Jesus vägen till Golgata och stannat vid korsets fot, säga till Gud ”varför gör du inget?” Gud har ju gjort allt! Till och med delat vår egen känsla av Gudsfrånvaro när han ropar ”min Gud, varför har du övergivit mig?” För vår skull. Din och min. Den solidariteten, den kärleken, är större än vi någonsin kan förstå. Men vi kan luta oss mot den. Omfamnas av den. Visst får man gnälla på Gud, visst får man vara arg över världens orättvisor, och ibland har den vreden ingen annan riktning än just mot Gud. Men vi måste också vidare från den vreden. 

Gud är inte den sortens förälder som curlar sina barn och handikappar dem genom att aldrig låta dem ta eget ansvar och egna beslut. Gud är den sortens förälder som finns där, som lyssnar och rustar och ger råd, men som låter barnen leva sina egna liv. Det är det enda svar jag kan ge på Teodicéproblemets fråga. 

Jag vet inte varför det finns så mycket ondska i världen. Jag förstår inte varför vi tillåter det. När Gud har gjort allt för oss. Men jag vet, att ingenting slutar där på korset. Långfredagen är inte sista dagen, graven inte sista anhalten. Inte för Gud, och inte för oss. Alldeles snart skall vi få ana gryningsljuset och fyllas av påskdagens glädje, men inte riktigt än. Idag får vi stanna här, vid korset, i stillheten, och vi bjuds in att begrunda vad det betyder för oss, att Gud har gjort allt. För vår skull. För din skull. Vad den kärleken vill med dig.