Idag är det femte söndagen i fastan, och temat för den här söndagen är Försonaren. Jag predikar inte idag, men om jag hade gjort det, så hade jag nog talat utifrån den gammaltestamentliga texten, som är en berättelse vi alla känner, och en berättelse som verkligen känns. Och vad jag tror att jag hade sagt kommer strax, men först själva bibeltexten:

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: "Abraham!" — "Här är jag", svarade han. Gud sade: "Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig." 

Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: "Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er."

Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. "Far", sade Isak. "Ja, min son", svarade Abraham. Isak sade: "Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?" — "Min son", sade Abraham, "Gud utser åt sig det får som skall offras." Så gick de båda tillsammans. 
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.

Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" — "Ja", svarade Abraham, "här är jag." Ängeln sade: "Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son." När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. Abraham gav denna plats namnet "Herren utser". I dag säger man "på berget där Herren blir sedd".

1 Mos 22:1-14

Det här är en fruktansvärd berättelse. Som du säkert minns, var ju Isak ett oerhört efterlängtat barn, fött på föräldrarnas ålderdom när alla trodde att den tiden kommit och gått. En Guds gåva. Och nu vill Gud att Abraham skall offra honom. Vad speglar den här berättelsen för Gudsbild? Vad är det för en Gud som vill ha offer på det här sättet? Eller som prövar folk såhär? Och är det bara jag som tycker synd om baggen?

Att människor offrats för att blidka Gud eller gudarna, det är ju inte helt ovanligt i olika kulturer i äldre tider. Aztekerna i Sydamerika hade en stor offerkult som var väldigt blodig och hemsk. Också här i Norden har vi blotat människor, och en del av de mosslik man har hittat tror man är just offer.

En kan tolka berättelsen om Abraham och Isak på olika sätt. Några har tolkat den som en varnande berättelse, att den vill säga ”nu får det vara slut på offrandet, en gång för alla!” Andra har tolkat den som att den vill varna för religiös fanatism. Jag har inga bra svar på hur man skall förstå den här berättelsen, jag kan bara försöka förklara hur jag tänker och tolkar den, utifrån min Gudsbild.

För det första, så tror jag att allt som står i Bibeln är sant, men det betyder inte att allt som står i Bibeln har hänt ”på riktigt” så som en historisk händelse. Det måste inte vara så att världen skapades på sex dagar, eller att Noa blev typ 1000 år gammal som det står om honom. En berättelse kan vara sann ändå, på ett annat plan. Den kan säga något om livet, och om hur det är att vara människa. Ibland vill den kanske väcka något hos oss, så att vi lär oss något av vår egen reaktion, mer än av berättelsen i sig. Exempelvis så tror jag inte att berättelsen om Adam och Eva måste vara en berättelse om två personer som har funnits (fast jag kan ju mycket väl ha fel), utan jag tänker att det är en berättelse om hur det är att bli vuxen och mista den där absoluta tilliten och närheten till Gud som barn har när de är små. Hur smärtsamt det kan vara att få kunskap om gott och ont.

Men en sak som jag tänker är alldeles sann, och som inte går att göra avkall på, det är att Gud är kärlek. Det står i Bibeln att vi älskar, därför att Gud har älskat oss först. Det är från Gud som all kärlek kommer. Vår kärlek är Guds förlängda kärlek. Och den kärleken behöver vi vara rädda om.

När jag läser berättelsen om Abraham och Isak, blir jag arg. Jag blir arg på Abraham som inte ens protesterar när Gud säger åt honom att offra sin son, och jag blir arg på Gud som har mage att begära en sådan sak. Tänk, även om allt slutar väl, så måste det här ha varit ett trauma för både Abraham och Isak - helt i onödan. Och, eftersom jag är djurvän, blir jag också arg för att de offrar den där baggen. Det var väl onödigt ändå?

Och kanske är det precis den reaktionen som är hela poängen med berättelsen om Abraham och Isak. Det är farligt att läsa Bibeln så att man tror att allt som står där är något slags rättesnöre. En del texter är faktiskt varnande exempel, och de människor som vi möter i Bibeln är inte alla särskilt goda förebilder. Några är riktiga knölar ibland, eller bara lite halvgoda sådär som folk är mest. Vi gör både dem och oss själva en otjänst om vi gör dem till helgon, för det är inte därför de finns med i Bibeln.

Kanske kan det vara så, att när vi blir arga på Gud och på Abraham över den här berättelsen, så blir vi det för att vi förstår kärleken. För att vi förväntar oss mer av Gud och av en pappa som Abraham är. Man får inte offra sina barn. Och Gud skall ge tusan i att begära det också! Det är en kärlekens protest. Och kanske är det den protesten som berättelsen vill att vi skall svara med.

Om vi säger ”Gud, du är ju kärleken. Det är inte rätt skrämma en far och hans son på det här sättet. Det är inte rätt att offra vare sig människor eller djur för att blidka dig. Du är ju kärleken. Du behöver inga offer. Du älskar ju oss ändå, vad vi än hittar på för dumheter. Så har du ju sagt, och så måste jag få tro, annars tappar jag hoppet”. Ja, om vi säger så när vi läser något som väcker vår rättfärdiga vrede och vi protesterar, då vill jag - måste jag - tro att Gud svarar: ”jamen det var ju det jag försökte säga hela tiden! Det var ju precis den här reaktionen jag ville ha av dig. Du har helt rätt, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Tack för att du låter kärleken gå först.” Så vill i alla fall jag förstå berättelsen om Abraham och Isak: det handlar inte om offret, utan om vår rättfärdiga vrede som måste få vara svaret – om kärleken skall få råda.