En kvällspsalm med morgonvers
Jag tycker så mycket om kvällspsalmer! Dels tycker jag mycket om kvällen, denna tid på dygnet då en (i den bästa av världar) får varva ner och göra något annat än dagens sysslor, liksom ställa om. Förr kurade man skymning, då när elektriskt ljus inte fanns i var mans hem och det gällde att spara på fotogenet och inte tända de få ljuskällor som fanns förrän det var absolut nödvändigt. Det där med att kura skymning tycker jag om, det är kanske något att återta i vår ständigt upplysta tid, där möjligheterna till aktivitet är närmast oändliga?
Ett annat skäl till att jag tycker om kvällpsalmer är att de ganska ofta handlar, åtminstone lite grand, om stjärnor. Och stjärnorna är ju ett av mina favoritämnen, och att se på stjärnorna en underbar sysselsättning. Jag tycker om tanken på att kvällningen är en tid när vi kan höja blicken och se bortåt, utåt mot det oändliga universum som Gud skapat och som är så obegripligt och svindlande vackert. Det är också att ställa om, rikta om fokus.
Det finns många fina kvällspsalmer, idag tänkte jag tipsa om en som gör sig fint som aftonbön. Sista versen kan en dock med fördel spara till morgonbönen. Det är psalm 186, som i psalmboken har två melodier. Jag vet faktiskt inte om det är någon av melodierna som är vanligare än den andra, men jag tycker bäst om melodi B, som är mjuk och enkel. Och, som sagt, sista versen kan en spara till morgonen!
Nu vilar folk och länder och skogar, berg och stränder.
Nu sover barnen gott.
Men jag vill bedja, vaka och tacksam se tillbaka
på vad av Gud idag jag fått.
Se, solen har försvunnit och natten övervunnit
den ljusa dagen nu.
En annan sol jag hälsar.
Min Jesus, som mig frälsar,
den sol som ej går ner är du.
När dagen är till ända, då börjar stjärnor tända
sitt milda, klara ljus.
Skall i min sista timma
den morgonstjärna glimma
som visar väg till Faderns hus?
Till sömn jag mig bereder, tar av mig skor och kläder,
en bild av dödlighet.
O Kristus, dig till ära,
låt mig en gång få bära en klädnad av rättfärdighet.
Min kropp av trötthet dignar, sitt läger den välsignar
och gläds åt nattens ro.
Ack, Jesus, låt mitt hjärta
från syndens ok och smärta befrias och hos dig få ro.
När mina tankar domnar och alla sinnen somnar,
vem skyddar kropp och själ?
O se, med fadersöga
till mig ifrån det höga, min Gud, som alltid vill mig väl.
Låt oro mig ej väcka och inget hot förskräcka.
Gör vilan trygg och skön.
Sänd ängeln hit med ljuset
att hålla vakt om huset. O Fader, hör min aftonbön.
Vad jag idag har syndat av själviskhet förblindad,
förlåt mig det, o Gud.
I Jesu namn jag beder
att du mig alltid leder på livets väg med dina bud.
När det är dags att vakna, o låt mig inte sakna
din starka, trogna hand,
som mig i alla dagar
beskyddar och ledsagar på vägen hem till livets land.
Text: P Gerhard 1647, H Spegel 1686, BG Hallqvist 1978
Musik: H Isaac ca 1500
Det är nog nyttigt för både kropp och själ att ta en stund på kvällen för att bara vara, som att kura skymning.