Det finns så många ”ja” i en kristen människas liv, har ni tänkt på det? För oss som är barndöpta, sade någon eller båda våra föräldrar ”ja” till vårt dop den där dagen som vi inte minns själva. För den som är döpt som vuxen, fick det bli ett eget ”ja”.

Också konfirmationsgudstjänsten rymmer ett ”ja”, ett ja till att fortsätta att vandra den dopets väg vi redan går på.

Några av oss är gifta, där är ja:et inte bara absolut nödvändigt, det är också juridiskt bindande. Några av oss har kanske också behövt lämna det ja:et eftersom äktenskapet i allt väsentligt tagit slut. Då kanske vi istället säger ”ja” till ett liv utan en relation som inte fungerar som vi önskat och drömt.

Och, så brukar i alla fall jag tänka, den dag vi dör kanske vi tvekar vid himmelens port och frågar oss ”får jag komma in här?”. Då är det Gud som säger ett rungande ”ja” som svar på vår tvekan. Ett ja och en öppen famn, dit är vi alla på väg.

Och däremellan, när vi lever våra liv här och nu och kanske kämpar med vardagspusslet och stora och små bekymmer, får vi också säga ”ja” till Gud och till tron gång på gång. För visst är det så, att tron inte är statisk? Guds tro på oss, den ändras aldrig, men vår tro, den kommer så lätt i skymundan. Eller utmanas av det som är svårt och orättvist. Vi säger inte vårt ”ja” till Gud en enda gång, utan massor av gånger genom livet.

På så vis är tron precis som alla mellanmänskliga relationer - den behöver lite underhåll, och mycket kommunikation, för att hållas levande.

Den tid vi är på väg in i nu, den stora fastan som leder fram till påsk, för mig glimrar den som en fantastisk möjlighet till fördjupad relation med Gud. Det är inte en tid att späka sig och plågas, utan en möjligheternas tid. En tid att stanna upp, att avstå något som annars drar mig bort från bönen, reflektera och framför allt att lyssna.

Fastan är en solidaritetshandling. Dels finns det ju alla möjligheter att ge av vårt överflöd till dem som saknar det mest grundläggande i livet genom fasteinsamlingen, dels är det också som att sätta sig ner vid köksbordet tillsammans med Jesus och säga ”ja”. Ja, jag vill satsa på den här relationen. Jag vill ge den tid och energi, jag vill lyssna på vad du har att säga mig. Jag vill ha den här relationen levande i mitt liv. Det är det som är bön, och bönen och fastan hör ihop.

Alldeles strax finns det möjlighet att komma fram här och få ett kors av aska tecknat i pannan. Det är en symbol för villigheten till fasta. Hur din fasta ser ut, det vet bara du. Kanske vill du göra någon stor förändring, kanske något litet. Hur det än är, så är du välkommen fram. Gud hör din bön. Och Gud vill relation.  När du tar dig tid att tala, så lyssnar Gud. Och när du tar dig tid att lyssna, så talar Gud. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så att fasta.